Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Paul Gauguin. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas F å hr ætts
Tahitiman och t a hi ti k v inn o r.
Men det var få som den gången hade
något gott att säga om den konst, som
tolv år efteråt skulle hyllas med en postum
lager. Bland hans anhängare framhöll
poeten Mallarmé, att man sällan sett så
prunkande färger förenade med en så
djup mystik. Och till upplysning för
några ignoranter liknade honom Degas
vid vargen i Lafontaines fabel om vargen
och hushunden. Men Gauguins
vedersakare befunno sig i majoritet. Och han
kunde snart icke dölja för sig själv, att
utställningen artade sig till ett nederlag,
om det också var sant, som det
berättas, att han gick omkring med ett
leende på läpparna.
Efter nederlaget kände sig Gauguin
mera främmande för Paris än någonsin.
Slagen, var han dock icke böjd att
uppgiva spelet. Därtill var hans skapardrift
för envetet inbiten i hans väsen. Men
han insåg, att tiden icke var mogen för
hans konst, och att det skulle ta åratal,
innan han kunde vänta förstående. »Au
bout du rouleau», som han befann sig,
gällde det att finna utvägar för ett pro-
41
visorium, medan han hoppades på att den
mognade frukten skulle kunna skördas.
Oförmodat föll då i den utblottade
konstnärens händer ett arv från hans i
Orléans avlidne onkel, vilket belöpte sig
på 13,000 francs. Härför kunde han hyra
en atelier, som han utstyrde som till
en tropisk bröllopsfest. Väggar och tak
målades kromgula till simulering av
solskenet på Tahiti. Som dekoration
upphängdes mästarens i pariserblått och
veronese-grönt lysande dukar
omväxlande med träsniderier och gamla
avgudabilder. På fönsterrutan skrev han
på Maori-språket: »lei ön aime.» Och
sedan han skaffat sig en javanesiska till
värdinna, tog värden själv likt en ny
konung för en dag emot en aldrig
sinande ström av besökare, mestadels
konstnärer och symbolistiska poeter.
Bland habituéerna märktes också
Strindberg, vilken iakttog Gauguin med en
blandning av beundran och misstro.
Beundran — säkert icke så mycket för
Gauguins konst, för vilken Strindberg
saknade blick, som inte mera för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
