Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
med vilket egendomligt nog menas det
exklusivt eleganta Paris. Clemenceau hörde
dit och var ibland den ende i sin ministär.
För att vi skola kunna göra klart för oss
vad som menas med en riktig herre, kan
man försöka påminna sig, hur
utrikesministern 1905 greve Fredrik Wachtmeister
såg ut och uppförde sig.
Den högsta styrelsen i Frankrike har alltid
bestått av bildade, knölar, halvbildade,
herrar, skojare, hedersmän, under senare
tider också av halvherrar. Dessa olika
kategorier i samhället känna sig tryggare ju fler
av deras egen sort som sitta i spetsen för
det hela. De andra erfara en viss
obehagskänsla, även om de personligen ej ha något
ont av saken.
Utan att taga parti för den ena eller
andra politiska synpunkten — alla politici
verka som bekant under mycket prekära
etiska förhållanden — gyckla författarna
vänligt med alla. Kanske se de dock
blidast på den riktige herremannen, här greve
de Montoire-Grandpré, vilken upphöjer sin
ur folkets egen rot upprunna förtjusande
lilla gås Suzanne Verrier till slottsfru,
skådespelerska på Théåtre Frangais och
slutligen till grevinna, i det han med ett tålamod,
som ej förtröttas ens av hennes tillfälliga
erotiska förirring, lär henne att vara först
chic, så taktfull och slutligen alldeles comme
il faut. Såväl på den franska som på den
svenska scenen har man ej tillräckligt
understrukit den högtidliga stillhet, som skall
råda på ett verkligt fint ställe och i detta
fall få sin motsättning i det demokratiska
bullret och munhuggandet på mindre fina
ställen.
Herr Albert Ranft har varit bra i många
pjäser och bättre ju mindre fin han skulle
vara. Här skulle han vara mycket fin, helt
herre. Hans rival, den sympatiske,
intelligente elektriske arbetaren Jacques Gaillac,
som hastigt och lustigt blev arbetsminister,
spelades något för ungdomligt och slängigt
men dock ganska tillfredsställande av herr
Uno Henning. Den egentliga
huvudpersonen är dock den lilla snustorra kokotten
Suzanne Verrier, vilkens själviska intighet
mästerligt framhölls av fru Tollie Zellman.
Jag hade, kanske därför att den franska
framställarinnan starkt betonade viktigheten,
önskat, att denna egenskap mera
framhållits av fru Zellman. Men kvinnlig egenkär
ovederhäftighet har sällan formats så roligt
28—Ord och Bild., 34:1 årg.
Fot, Almbcrg & Preinitz,
Tollie Zellman som Susanne
Verrier i De nya herrarna.
och naturligt som av fru Zellman i denna
pjäs. Då hennes älskare Jacques nertrillar
från taburetten, råder han henne att gå till
framtidens parti, till hans parti, till
socialisterna, som ha folket för sig, makten för
sig, allt för sig. Hon snyftar då fram:
»Pengarna också» med den mest oefterhärmliga
ton av nyfikenhet och skamsenhet. Liksom
de flesta av de andra stycken, där de Flers
medarbetat, »Äventyret», »Kungen», »Gröna
fracken», är farstonen i »De nya herrarna»
undviken, och därför har man en känsla
av behagligaste art, att så kan det ha gått
till. Kanske har en arbetsminister avbrutit
sitt telefonsamtal med republikens
president på ämbetsrummet genom att kyssa
någon person av Suzannes kaliber. När
detta skett, och då till på köpet
arbetsministern är en f. d. telefonarbetare,
begriper man det iskalla förakt vaktmästaren
Martin — herr Viktor Lundberg kände för
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
