Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
ningen, som tyvärr också blev den sista.
I ännu högre grad och med ännu mer fog
än ifråga om Raveloperan kan man i detta
fall förvåna sig över att häruppe finnas så
få intellektuellt nyfikna operabesökare. Men
är det också nödvändigt, att Operan -—•
Kungliga Teatern —, vars visserligen sena,
enligt somligas mening alltför senkomna
honnör för ett i varje fall representativt
verk må erkännas, så snart skall kapitulera
inför ett par klena hus? Skulle inte mer
av egen tro på en uppgift, som engång
ansetts värd att instuderas, kunna verka
livsförlängande?
Både text och musik äro barn av den
för närvarande visst ej så högt i kurs
stående epok, som kallas både för nittiotalet och
fin de siecle. Den 1892 utkomna talpjäsen
är för en äldre generation bekant även
genom Lugné-Poë-föreställningarna 1899
och Svenska teaterns framförande 1906.
Man känner den fatalistiska åskådning,
som är utmärkande för den till Mæterlincks
första period hörande dramatiken.
Människorna äro där — såsom han utvecklar
i ett efter sin »omvändelse» skrivet
företal — lekbollar för nyckfulla ödesmakter,
av vilka kärleken och döden anställa de
största förödelserna. Så ock i den
sagodramatiska dikten om den lilla Mélisande,
som gråtande vid skogskällan påträffas av
prins Golaud, hennes blivande gemål.
Mé-lisandes första replik till Golaud lyder:
»Rör mig inte!» Strax därefter iakttar hon
att den av hennes skönhet intagne mannen
redan har gråa hår, vartill han med
bagatelliserande tonfall svarar: »Ja, några stycken,
nära tinningen ...» Men den unge Pelléas,
som alltid säger sig skola resa sin väg,
han får stödja hennes arm redan vid det
första sammanträffandet. Något försåtligt
säger han också efter halvbrodern Golauds
kuliridning, att denne borde vara
försiktigare: »han har ej mer samma smidiga
kropp som vid tjugo år...» Detta kan ju
kallas rätt vardagsmänskliga konflikter,
men dessa viljelösa, hypersensibla varelser
känna sig i ödets våld . . . Golaud,
»mannen av järn och blod», ser med grämelse,
som växer till raseri, hur de båda unga
allt starkare dragas till varandra. Inför
denna skildring av den åldrande mannens
frätande svartsjuka kan man förstå det
annars överskattande epitet, som gavs den
unge Maeterlinck: »den belgiske Shake-
spere». Härtill må blott tilläggas, att
Golauds tragedi ter sig mänskligare än Otellos.
Mer än genom pessimistiskt filosofiskt
djupsinne övertygas eller rättare suggereras
åskådaren — eller kanske hellre läsaren
— genom stämningens intensitet, den
mystiska halvdager, vari den ej av starkare
dramatisk puls drivna, men till sin kärna
verklighetsfärgade handlingen utspelas. I
hänförande poesi tolkas det unga parets
kärlek samt ges skimret eller töcknet av
den natur som är deras vittnen; ibland
erinras man genom återgivandet av vissa
morbida sensationer dock även om det
»dekadenta» tidsdraget. Oinskränkt
beundran tillkommer diktaren såsom
språkkonstnär, även när hans handfallna
människobarns litterärt preciösa vändningar
kunna utmana ett milt löje. Det gäller om
doften av mer än en replik, vad Pelléas
i sin sista seen säger om Mélisandes
stämma: »ön dirait que ta voix a passé
sur la mer au printemps! ...»
I samma ögonblick som jag noterat de
citerade raderna finner jag — i ett färskt
specialnummer av La Revue Musicale, ägnat
åt La Jeunesse de Claude Debussy — att
dessa voro de första som sattes i musik,
snart efter det dikten utkommit. I tio år
arbetade Debussy på sitt »lyriska drama»,
som fick sin första representation den 30
april 1902 på Opéra-Comique. Det blev
ingen succés, och majoriteten av kritiken
var nedgörande. Vidare uppmuntrad blev
Debussy ej heller därav att Maeterlinck
själv före framförandet offentligt uttalade
sin önskan att, då han berövats ali kontroll
över verket, »dess fall skulle bli snabbt
och ljudligt.» (André Messager,
premiärkvällens dirigent, anger orsaken till denna
protest ha varit den att Debussy måst trots
tidigare överenskommelse »avstå från
medverkan av en för diktaren särskilt kär
sångerska».) Småningom vann dock musikdramat
alltfler hängivna beundrare, i förstone dock
mer bland poeter och bildande konstnärer
än bland musikaliska fackmän. Nemesis
har velat, att talpjäsen enligt åtskilliga
franska kritikers åsikt numera är otänkbar
utan musiken (faktiskt taget ungefär som
Beaumarchais’ »Figaros bröllop» utan
Mozart). Rolland har tidigt sagt något sådant
i sin ofta citerade studie, där »Pelléas
»-premiären jämnställes med de viktigaste
data i fransk musikhistoria.
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
