Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anton Tjechov. Några inledningsord av W. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Tjechov
Ty lika skarpt som han drar upp sina
bilders yttre linjer, lika säkert målar han
i skiftande färger en rad av själstillstånd,
enkla och sammansatta, friska och sjuka,
kvinnors och mäns. Men det är icke nog
med själva iakttagelsen och den fulländade
konstnärliga analysen: sådant har man
blivit bortskämd med i rysk litteratur.
Denna saknar visserligen icke heller
känslighet, långt därifrån. Men hos Tjechov
är medkänslan med hans lidande figurer,
den innerligt vibrerande reaktionen, så
stark, att läsaren själv med ett
egendomligt gripet deltagande försätter sig in i
dessa för honom mest så främmande
människors väsen. Detta är icke följden av
något smittande patos, ty ett sådant är
Tjechov fullkomligt fjärran, och det bevisas
bäst av att denna inlevelse äger rum även
där han låter sin överlägsna humor spela
över gestalterna. Det finnes i ali denna
trogna verklighetsteckning ett lyriskt drag,
som kanske omärkligt erövrar oss. Tjechov
förklarar sig trots allt icke vilja vara
pessimist: han vill tro på mänskligheten, blott
den uppfostras och får förbättrade villkor,
och det vore sålunda det han främst
önskade förfäkta. Men huru mycket han än
må visa oss vad enfald, obildning, råhet
m. m. åstadkomma, om de ej utrotas eller
motvägas, hur mycket han än filosoferar,
så blir detta sannerligen icke för läsaren
huvudsak, utan just det rent mänskliga,
individuella. Jag vet icke många i nyare
litteratur, vilka som denne författare
lyssnat till den oavbrutna ström, som sorlar
under vardagshändelsernas enahanda i vårt
liv och för vilken vi själva så ofta i dessas
buller förlora förnimmelsen. Med andra
ord, jag räknar honom för en av de
största psykologer vår tids litteratur äger.
Den konstnärliga form han ger dessa
sina iakttagelser, är honom alldeles egen,
hur mycket han än lärt av stora
föregångare i sitt lands berättarkonst. Han strävar
målmedvetet till korta definitioner och
träffande bilder, och han når en
beundransvärd säkerhet i analysen, även där
berättelsen någon gång kan tänja ut sig.
Det är någonting helt annat än t. ex. en
Marcel Prousts minutiöst undersökande art.
Tjechov skapade sig småningom genom
denna strävan en egen stilform, vilken
t. o. m. stundom kan göra ett fattigt
intryck; sålunda kan han med avsikt låta
bli att variera uttrycken, och samma ord
kan upprepas flere gånger än vad det är
möjligt att göra i en översättning, om
man icke helt och hållet vill uppoffra
språkmelodien. Vidöverarbetningen av sina
texter går han sålunda också gärna från
en fylligare diktion till en torftigare; det
kan ske på bekostnad av berättelsens liv,
ja stundom på bekostnad av pregnansen
i enskildheterna. Men det kan icke nekas,
att hans form härigenom blir mer
personlig, och det hela förlorar i varje fall
ingenting.1^
Här några korta biografiska och
bibliografiska uppgifter.
Anton Pavlovitsch Tjechov föddes
1860 i Taganrog vid Asoffska sjön, där
hans fader var en liten köpman, som
emellertid innan sonen slutat skolan gjorde
konkurs och flyttade till Moskva. Där
studerade Anton medicin, ett fack som
han valt utan någon inre kallelse, och
skrev samtidigt för att livnära sig
humoresker i skämttidningar. Bliven läkare 1884,
praktiserade han dels i Moskva, dels på
landet, men skrev allt ivrigare, i
synnerhet sedan tidningen Novoje Vremjas
redaktör Suvorin fått öga på honom och
använde honom för sitt blad. Den
tacksamhetsskuld i vilken han stod till denne
ryktbare reaktionär, förbleknade sedermera
genom stridigheter i åsikter. Hans första
samling innehöll blott småsaker, men väckte
dock uppmärksamhet, hans andra, året
därpå, 1887, inbragte honom redan en
viss namnkunnighet, akademin gav honom
Puschkinpriset, och han blev medarbetare
i den litterära tidskriften »Russkaja Mysl».
Där publicerades 1888 hans första stora
berättelse Steppen, och samtidigt uppfördes
hans första stycke med framgång. 1890
besökte han förbrytarön Sachalin och skrev
1 Den som tilläventyrs jämför översättningen av
den här meddelade novellen med den franska
tolkning, som jag genast skall tala om, finner lätt, att
den senare på en del ställen är utförligare och
flyter lättare. Detta beror på, att den franske
översättaren — enligt vad han godhetsfullt meddelat
mig — använt Tjechovs första version, publicerad
i tidskriften »Russkaja Mysl» 1899, medan jag
lagt till grund den av honom själv korrigerade och
som definitiv auktoriserade texten i de av Marx i
Petersburg 1903 i tolv band utgivna samlade
skrifterna, vilken sedermera återgivits i en behändig
edition av Berlinförlaget Slovo. Jag har senare gjort
bekantskap med urtexten, men anser mig icke
berättigad gripa tillbaka till den.
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
