Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Tjechov
slags makt drev också honom själv till
dem.
En lång och i grunden bitter
erfarenhet hade lärt honom, att varje
förbindelse, som i början bringar en så
angenäm omväxling i livet och tyckes ett
ljuvligt och lätt äventyr, småningom hos
hederliga människor och särskilt hos de
tunga, obeslutsamma moskoviterna blir
till ett verkligt, oändligt invecklat
problem och sist och slutligen framkallar en
mycket besvärlig situation. Men vid varje
nytt möte med en kvinna som
intresserade honom, utplånades denna
erfarenhet ur hans minne; han ville bara leva,
och allt tycktes honom så enkelt och
så trevligt.
En kväll då han åt sin middag i
trädgården, såg han damen med
baretten långsamt närma sig ett bord invid
hans och slå sig ner. Uttrycket i hennes
ansikte, hennes gång, hennes dräkt,
hennes koaffyr, allt sade honom, att hon
tillhörde en hygglig omgivning, att hon
var gift, befann sig i Jalta — ensam —
sedan en kort tid tillbaka och
långled-des . . . Det är mycket osant i vad
man säger om detta ställes lätta seder.
Gurov ringaktade dessa rykten och
viste att sådant prat vanligen sättes i
omlopp av människor, vilka själva vore de
första att synda, om tillfälle gavs. Men
då damen slog sig ned vid bordet tre
steg ifrån honom, runnö honom i hågen
alla dessa historier om lätta erövringar,
promenader i bergen m. m., och den
förledande tanken på en hastig och
kortvarig förbindelse, en roman med en
kvinna, vars namn han icke ens kände,
fick makt med honom.
Han lockade vänligt till sig den lilla
hunden, och när den närmade sig,
hotade han den med fingret. Hunden morrade.
Gurov upprepade gesten.
Damen såg på honom och slog
omedelbart ner ögonen.
— Han bits icke, sade hon rodnande.
— Ar det tillåtet att ge honom ett
ben? — och när hon nickade bifall,
frågade Gurov artigt:
— Är det länge sedan ni kom till
Jalta?
—• Fem dagar.
— Och jag har varit här snart i två
veckor.
De voro tysta ett ögonblick.
— Tiden går snabbt, sade hon utan
att se på honom, och ändå är här så
tråkigt.
— Det är bara en vana att säga att
här är tråkigt. Badgästerna bo
någonstans i Bjälev, i Zjizdra och vantrivas
ingalunda, men så fort de komma hit
skrika de: »Åh, så tråkigt! Vilket damm!»
Man skulle tro att de komma från
Granada.
Hon smålog. Därefter fortsatte de åter
under tystnad sin måltid, såsom
personer vilka icke känna varandra; men
efter middagen gingo de ut sida vid sida,
begynnande ett lätt samspråk, skämtande
såsom två fria, förnöjda varelser, för
vilka det är likgiltigt vart de gå och
vad de prata om. . . De gingo och
talade om den underliga belysningen på
havet. Vattnet hade en vek och varm
violett färg, och över den gick ett
gyllene band från månen. De talade om
hur kvavt det var efter den heta dagen.
Gurov berättade att han var hemma i
Moskva, att han börjat som filolog men
nu var anställd vid en bank; att han
vid en viss tidpunkt studerat sång för
att gå in vid ett privat operaföretag,
men sedan övergivit denna plan; att
han ägde två hus i Moskva. Hon åter
sade honom att hon uppfostrats i
Petersburg, men att hon gift sig i S., där hon
var bosatt sedan två år; att hon ännu
skulle dröja en månad i Jalta; att hennes
man, som också behövde vila, kanske
skulle avhämta henne där. Hon kunde
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
