Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Tjechov
gymnasister och rökte cigarretter och
betraktade dem, men för Gurov var allt
likgiltigt, han drog Anna Sergejevna till
sig och betäckte hennes ansikte, hals,
händer med kyssar.
— Vad gör ni! Vad gör ni! sade hon
förfärad, stötande honom tillbaka. Vi
äro galna båda två. Res bort redan i
kväll, res genast! Jag besvär er vid allt
vad heligt är. Jag bönfaller . . . Man
kommer.
Någon steg i själva verket upp för
trappan.
— Ni måste resa, mumlade Anna
Sergejevna. Hör på, Dmitri Dmitritj.
Jag kommer och träffar er i Moskva.
Jag är inte lycklig, jag har aldrig varit
det och kommer aldrig att bli det; låt
mig då inte lida än mer. Jag besvär er,
jag kommer till Moskva. Och nu måste
vi skiljas. Min käraste, min gode, min
dyraste, lämna mig.
Hon tryckte hans hand och gick hastigt
ner för trappan; hon vände sig om och
såg på honom, och man kunde se på
hennes ögon, att hon verkligen icke var
lycklig. Gurov stannade en stund och
lyssnade. Då han icke hörde någonting
mer, tog han sina kläder i garderoben
och lämnade teatern.
IV.
Och Anna Sergejevna företog sig att
besöka honom i Moskva. En gång
varannan eller var tredje månad for hon
från S., sägande sin man att hon måste
resa till Moskva för att konsultera en
stor specialist i kvinnosjukdomar. Hennes
man trodde henne och trodde henne
icke. Anländ till Moskva, tog hon in på
»Slavjanski Bazar» och sände ett bud
till Gurov. Gurov kom och råkade henne,
och ingen visste av någonting.
En vintermorgon, då han begav sig
till henne (budet hade sökt honom på
kvällen, men icke träffat honom hemma),
följde Gurov sin dotter till skolan, ty
skolan var i hans väg. Snön föll i
storaflockar.
— Det är tre grader varmt, och ändå
snöar det som du ser, sade han till
flickan. Saken är den, att endast
jordytan är varm, medan temperaturen i
atmosfärens högre regioner är en helt
annan.
— Pappa, varför åskar det inte om
vintern?
Gurov förklarade också detta. Han
talade, och samtidigt tänkte han på, att
han gick till ett kärleksmöte och att
ingen, icke någon levande själ, visste
av det och troligen aldrig skulle få veta
det. Han levde två liv, ett i dagsljuset,
vilket alla som bara ville det kunde se
och känna till, ett liv fullt av
konventionella sanningar och konventionella
lögner, och ett annat, vars förlopp var
hemligt. Och genom en förknippning
av omständigheterna, vilken blott var
’ en slump, hände det, att allt som för
honom var viktigt, intressant,
oumbärligt, allt som fanns hos honom av
allvar och öppenhet, allt som bildade
kärnan i hans liv, att allt detta var okänt
för varje annan, medan i gengäld allt
som var lögn, skalet så att säga, vari
han höljde sig — hans tjänst i banken
till exempel, diskussionerna på klubben,
hans »lägre ras», hans uppträdande i
sällskapslivet med hustrun — allt detta
var uppenbart. Han dömde de andra
efter sig själv, misstroende vad han såg
och sägande sig, att »hemlighetens slöja»
liksom nattens slöja täcker det verkliga
livet hos hans nästa, det som är att
räkna med. Varje särskild existens vilar
ytterst på någonting för andra fördolt,
och häri ligger kanske i någon mån
orsaken till att varje bildad människa så
nervöst kräver respekt för sina
hemligheter.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
