Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
liga storhet ännu så länge endast kom till
synes genom takfönstret till en
stockholmsmålares ateljé.»
Listan är på många sätt karakteristisk.
Bland annat visar den, hur Österling redan
då, några år efter debuten, räknades till
de verkliga storheterna åtminstone av sina
studentkamrater, fast han enligt borgerlig
räkning nätt och jämnt hunnit bli myndig.
Och den sortens berömmelse är inte den
sämsta, när det gäller en ung skald. Han
har själv skrivit på tal om Frödings dikt:
»Från början har väl också den liksom
ali annan svensk poesi funnit sin tillflykt
i de små studentkamrarna — det förhåller
sig nämligen så, att poeterna bildlikt talat
alltid först få kinesa hos gästfria studenter,
innan de finna husrum i Elysium.» Och
vilken lyriker har väl inte fantiserat om
att hans egen vers någon gång skulle bli
läst av unga röster i ett rökigt studentrum
efter en kväll på Gillet eller Järnvägen —
läst med något av samma brinnande
andakt varmed han själv anammade
förkunnelsen från sin ungdoms gudar? Detta, som
för de flesta aldrig blir mer än en
ouppnåelig framtidsfantasi, hade Österling nått
vid en ålder, då flertalet knappt kommit
ur gymnasiststadiet.
När vi nu läsa hans första diktsamlingar,
»Preludier», »Offerkransar» och
»Hälsningar», tycks det oss kanske lite svårt att
förstå den lycka de gjorde både hos
ungdomen, inte bara i Lund utan också i
Uppsala och annorstädes, och hos kritiken.
Visserligen glimmar det till här och var,
särskilt i »Hälsningar», av ljuset från den
österlingska genius, vi lärt oss se upp till
och hålla av; men det är nog knappast
troligt att det var just dessa ställen som
väckte beundran för tjugo år sedan. Ty
åtminstone förefaller det mig som om den
uppmärksamhet, Österling redan vid sitt
första framträdande rönte, skulle ha berott
inte så mycket på hans personliga
egenskaper som på att han var den första
typiska representanten inom svensk litteratur
för en ny skola: symbolismen.
Symbolismen kom först sent till oss; de
spår, som den avsatt i Levertins och
möjligen ytterligare en eller annan av
nittiotalsskaldernas diktning, äro knappt värda
att tala om. Och dess herravälde blev kort:
inom mindre än tio år hade dess svenska
representanter, Österling och hans jämn-
åriga, antingen slutat att skapa lyrik eller
också slagit in på andra banor. Detta
förhållande — vars orsaker det här skulle
föra för långt att gå in på — bär
säkerligen till största delen skulden för att
lyriken från nittonhundratalets första årtionde
verkar så främmande på oss, som tillhöra
en yngre generation. Och för att kunna
vara rättvis mot det som skrevs vid denna
tid, måste man nog söka sätta sig något
in i den litterära atmosfären just då.
Nittiotalets enastående lyriska blomning
satte alltjämt i viss mån sin prägel på tiden,
åtminstone inom de studentkretsar, där de
unga lundaskalderna rörde sig. Icke i det
avseendet, att man medvetet skulle ha
efterbildat nittiotalsdikten; snarare kände sig
säkert de unga poeterna, och det med ali
rätt, som en ny generation i tämligen
avgjord motsättning till de äldre. Men
Fröding, Karlfeldt och Heidenstam hade
åstadkommit, att det litterära intresset då var
levande på ett helt annat sätt än senare
•eller tidigare under de senast förflutna
hundra åren. Att vara »skald» var något
stort och märkvärdigt, man tyckte sig kunna
se ned en smula på prosan och vardagen
runt omkring, och delvis som följd härav
blev den dikt, som skapades, ganska
renodlat »litterär». Men det fanns också andra
skäl härtill. Varje konstnärsgeneration har
ju alltid en viss benägenhet att förakta det
deras närmaste föregångare satte högt; och
då den äldre generationen skapat
allmängiltig och för alla njutbar konst — så som
fallet var under nittiotalet, liksom under
alla verkligt betydande epoker —, vända
deras efterträdare gärna med en
axelryckning »populasen» ryggen och ägna sig i
stället åt en formellt överrik, esoterisk och
lärd 1’art pour 1’art-diktning. På varje
renässans följer en barock med marinism,
gongorism och andra ismer. Österling har
också själv talat om de år, då »vi andra,
den svenska diktningens yngre adepter, ännu
ivrigt och prövande sysselsatte oss med
språkinstrumentets teknik eller dryftade
estetiska formler». Detta berodde säkert till
stor del just på den bländande formella
och språkliga fulländning, som
nittiotalsdikten nästan i ett språng hade nått. Ty
när man betraktar stor dikt från alltför
nära håll i tiden, blir det ju lätt
huvudsakligen de formella förtjänsterna och
nyskapelserna som springa i ögonen, medan
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
