Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
annan, personligare ton än i de övriga;
där är det inte längre bara en artist som
talar, det är också en människa, som sökt
göra sig fri från alla estetiska teorier och
litterära program. Ännu vågar inte skalden
riktigt öppet visa denna sida av sitt jag,
det ligger något tveksamt, nästan skamset
i hans röst, och man mer anar än ser
några av de drag, som sedan skulle bli
allt mer dominerande: en stillsam
medkänsla, som med lätt hand rör vid allt
svagt och bräckligt omkring honom, och
en sorts tankfull förälskelse, som dröjer en
stund med blicken vid varje vackert och
flyktigt småting. Och det kan se ut som
ett förebud, att det är i ett par av dessa
dikter de tonfall ljuda, som
omisskänn-ligast tala om ett vaknande förtroende för
verkligheten, en tveksam förhoppning om
befrielse ur isoleringen. Jag kan citera ett
par strofer ur »Vildgässen» :
Drag dig, vän, till minnes
våra vandringar:
guldgrå bygder, sörjande som vi till sinnes,
unga årens tysta oförstådda plåga,
unga munnars bönligt blyga fråga,
kränkt till blods av dagens oförrätter,
lång försmäktan utan gräns och halt,
milda nätter, hårda nätter,
bittert allvar allt.
Men när till sist vi tego,
högt i dimblå luft
liksom rop av spröda horn i skaror stego.
Vi förundrades, och trötta stegen dogo:
vildgäss, vildgäss ■—■ längtans låtar drogo
mot en annan hembygd i det grå.
Och en värme kom vårt blod att tända:
liksom dessa vi kanhända
finna hem ändå.
Ensamhet, ovisshet — grundackordet är
detsamma som i flertalet av hans dåtida
dikter, men det klingar ändå till sist ut
i en dämpad harmoni. Verkligheten är inte
enbart fientlig, och om också bara
vildgässropen svara på alla tveksamma frågor, är
det i alla fall bättre än den mulna
rymdens buttra tystnad.
Denna ton blir sedan allt starkare
förnimbar i hans närmast följande böcker,
»Offerkransar» och »Hälsningar». Himlen
klarnar, och ett lätt beslöjat soldis, en
skimrande vårluft av skygga aningar och
sprött vemod dallrar oftast kring det han
skriver. Ännu törs han i allmänhet inte
sänka sig djupt ned i verkligheten, han
bara snuddar vid den; ty alltjämt nalkas
han den oftast som artist, han förnimmer
den vanligen mera med nerverna än med
hjärtat, och vad han söker hos den är i
regel främst symboler för sina egna,
skiftande och sammansatta stämningar.
Det ständigt återkommande temat är
alltings förgänglighet och ovisshet, den
lättfotade lyckans och den dagglittrande
skönhetens lika väl som hela livets. Men då
han talar om detta, mörknar hans röst
aldrig till besk bitterhet och förtvivlan.
Ty han är ännu för ung att känna den
verkliga, kvävande ångesten inför
förgängelsen, liksom han är för ung att helt kunna
vila i det bräddade nuet. Han har
ungdomsoron i blodet, och även då han är
som mest gripen av stundens rikedom och
skönhet, viskar framtiden i hans öra, ljust
och förtröstansfullt om allt de nya dagarna
skola bringa eller sorgset om död och
förvissnande, allt efter ögonblickets stämning.
Hans dikt blir därför en hägringarnas och
lufttonernas poesi, som spelar över tingens
yta som en regnbågsfärgad solkatt. Dess
styrka ligger i en juvenil grace och en frisk,
lättrörlig känslighet, som ännu inte hunnit
trubbas av mot årens enahanda; den
behagar mer än den griper, och de djupa
brösttoner, som endast starka,
oåterkalleliga upplevelser skänka, saknar den så gott
som alldeles. Österling har ju aldrig varit
de våldsamma lidelsernas och de väldiga
greppens man, och även i hans senare
poesi ljuder orgeln inte på långt när så
ofta som flöjten eller säckpipan. När han
i de nu avhandlade samlingarna vid ett
par tillfällen söker forma ut storlinjiga
idédikter, blir också resultatet knappast det
avsedda; inom vår »trumslageriska» nation
finns väl knappast någon diktare,
åtminstone på denna sidan Bottenhavet, för
vilken varje form av retorik varit mera
främmande.
Bäst lyckas han nu som alltid i de
besjälade ordmålningarna av skånsk natur,
en genre som han senare skulle bringa
närmare fulländningen än någon annan
inom vår litteratur. Ännu har han ju inte
uppnått den klara innerlighet och den
doftande jordvärme, som han längre fram
förmått ingjuta i dikterna av detta slag;
men redan nu lyckas han ofta förläna dem
ett luftigt, utsökt behag, som kan föra
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
