Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans sp ei år
tablån förts både liket av den omkomne
Simon Magus och den döende Rubria.
Äntligen yppar hon för Fanuel sin kärlek
och sin -—■ för läsaren länge kända —
hemlighet:
Jag velat blanda uti samma flamma
Vestas altarlåga och den kristna,
visa jungfruns heliga lampa.
Först i femte akten blir Nero åter
huvudperson. På sin egen teater framför han
»Eumenidernas ur Aiskylos’ »Oresteia», där
han själv framställer en av sina historiskt
bestyrkta älsklingsroller, den av furier jagade
Orestes. Här fullföljes den i de första
akterna uppdragna karaktärsteckningen, i och
med att den kejserlige skådespelaren
övermannas av sina verkliga själskval och
känner sig identisk med den spelade personen.
»Mordet vill i dagen», såsom det av
Rydberg citerade ordspråket lyder. Men innan
han faller avsvimmad ned, förföljd av sitt
brottsliga samvetes alla hallucinationer, har
han åter träffat Asteria, som varit den ännu
härjande brandens antänderska och omsider
stöter en dolk i sitt kvalda bröst . . . Man
bör inte allt för mycket hänga upp sig på
orden i en för sång ämnad text. För Boito
har det nog betytt mer att i verkets
slutscen få en motsvarighet till de gamla
operornas kärleksduett än att klargöra arten
av de både ursprungliga huvudpersonernas
förhållande till varandra. Då Asteria ropar:
»I stycken slit mig!» är man i alla fall
böjd att instämma i Neros svar: »Ett
gräsligt bröllop!»
Såsom torde framgå av detta referat,
utmärkes den litterära konceptionen av en
originell grundtanke, som det dock ej
lyckats diktaren att förverkliga i en enhetligt
genomförd handling. Texten är ett alster
av en lärd och en poet. Scenanvisningarna
svälla ofta ut till formliga små avhandlingar
i romerska antikviteter, där lokaliteterna,
kostymerna och accessoarerna angetts med
vetenskapligt detaljerad exakthet. Boitos
italienska äger såsom någon sagt en klang av
brons, men beundransvärd är också den i de
kristnas scener anslagna franciskanskt rena
tonen, t. ex. den som klingar i växelsången
»Tag du en reva». Både i god och mer
tvivelaktig mening kan dikten sägas vara vad
en tysk estetiker kallar för »promusikaliskt»
tänkt, ägnad att sättas i musik. Den
nyssnämnda sången väntar på ett tonande komp-
lement, men då kristinnorna efter Fanuels
fängslande sjunga: »Martyrens smärta -—
giv ock en blomma!» så är det operakristna
vi se och höra. En symboliskt menad
gestalt som Asteria är endast möjlig på en
musikdramatisk seen, även om det också ur
denna synpunkt blir för mycket av krystad
gåtfullhet.
För övrigt kan man redan litterärt ej
undgå att erinras om Wagnerdramat. Också
här rör det sig om en förlösningstanke.
Asteria har — vilket skulle bli för
vidlyftigt att närmare precisera -— väsentliga
drag gemensamma med Kundry, liksom
Simon påminner om Klingsor. Kan inte
till och med en sådan detalj som att en
peripeti åsyftas i och med Neros kyssande
av Asteria tydas som en reflex av en
motsvarande situation i »Parsifal»?
Den först till Milanopremiären 1924.
utgivna libretton skiljer sig ej blott genom
smärre förkortningar, men också genom
uteslutandet av den ej färdigkomponerade
femte akten från den ovan behandlade
versionen. Då själva operan slutar med
Ru-brias död, blir tyngdpunkten i de båda
senare akterna helt överflyttad från Nero
till det kristna paret, och ännu bjärtare än
i femaktstycket sönderfaller handlingen i
två hälfter. Dramaturgiskt blir »Nero»
härigenom jämnställd med en produkt som
»Quo vadis»-dramatiseringen med
huvudintresset förlagt till den i tämligen
fristående tablåer framställda kontrasten mellan
romersk dekadans och kristen gryningstid.
I tio år arbetade Debussy på »Pelléas
och Mélisande». Hur länge var Boito
egentligen sysselsatt med sitt verk, som fick sin
urpremiär först flera år efter hans död?
Den första idén säges han ha undfått mer
än ett halvt sekel före sin bortgång, under
en vistelse i sin mors hemland, Polen, i
början av 1860-talet. Under hans livstid
fick blott en enda opera av hans hand se
rampens ljus, denna »Mefistofeles», som
visserligen föll igenom vid urpremiären på
La Scala i Milano 1868, men efter ett
framförande i Bologna 1875 — i reviderat
skick — snart gjorde sin då 36-årige
skapare världsberömd. I slutet av 80- och
början av 90-talet vann han en ny lager
— väl den som skall visa sig som hans
varaktigaste —, då han med sina
»Otello»-och »Falstaff»-libretter lämnade det litterära
underlaget till Verdis sista stora skede.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
