Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den svenska järnhanteringens historia. Till Fr. Kjellbergs relieffris på Järnkontorets byggnad i Stockholm. Av Sixten Rönnow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Rönnoiv
12. Pallbrytning och
berguppfordring i gruvan.
skildrar gruvdrift och smide i Sverige
under 1700-talet. Under detta sekel blev
stångjärnet vår förnämsta exportartikel,
och det fick stor marknad i synnerhet
i England. Först med
puddlingsproces-sens genomförande i detta land vid
1700-talets slut uppstod den utländska
konkurrens, som i kvantitativt avseende
skulle uttränga det svenska järnet från
dess rangplats. — Den gamla, förut
omtalade »tillmaknings»-brytningen hade
vid 1600-talets slut börjat ersättas med
bergborrning och sprängning med krut.
På bild 12 äro två män i verksamhet
med handborrning på en avsats, »pall»,
nere i en gruva. Pallbrytningen var det
förr i tiden allenarådande brytningssättet
såväl i dagbrott som under jord. Genom
pallbrytning ha de väldiga öppna
gruvhålen i Falun (Storstöten) och
Dannemora (Storrymningen) uppkommit.
Uppfordringen av malm och vatten ur
gruvorna, som blevo allt djupare, möjlig-
gjordes genom mekaniska anordningar,
uppfunna eller förbättrade av Christopher
Polhem och andra. Ett vanligt
uppford-ringssätt av malmen var med s. k.
hästvind, en av hästar kringdragen, vertikal
axelstock, på vilken gruvlinorna till
malmtunnorna lindades upp (bild 13).
Den avbildade hästvinden kringdrives,
som synes, av fyra par hästar — i
vanliga fall räckte vindar med en eller två
par hästar, och sådana funnos flera
stycken vid varje större gruva. Den
brutna malmen och gråberget
uppspelades, som förut, i fritt hängande tunnor,
i vilka även gruvdrängar, arbetare och
besökande gjorde den ofta hisnande
färden ned i gruvan och åter upp. Där
nere i gruvan voro svordomar och »Guds
förtörnelse» genom syndigt tal
strängeligen förbjudna. Ingen fick ens vissla under
jord, ty då skulle malmen försvinna, eller
skulle den visslande få vänta sig ett
obehagligt rendez-vous med gruvornas
speciella spöke, »gruvfrun». Övertro och
allsköns vidskepelse frodades i stor
utsträckning bland bergens och smedernas folk.
Man såg spöken, gastar och troll överallt,
både i gruvschakten och över jord, och
även de metallurgiska processerna trodde
man vara resultatet av övernaturliga
makters spel.
Rostningen försiggick ända till
1800-talets början i öppna gropar, murar eller
bås på marken. Under 1820-talet började
man bygga särskilda rostugnar av olika
13. En :»hästvind» för malmuppfordring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
