Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två dikter. Av Gustaf Ullman - Vilse i mörkret - Den röda skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av GUSTAF ULLMAN
Vilse i mörkret.
(Föräldrarna till en själssjuk dotter.)
Du var vår mogna ålders
godlynta, välvuxna barn.
I hemmets fred
din ljusa blick och ditt sunda löje
solskensvärmande dager spred.
Gladast var du, och yngst. —
Sällsamt blev det att sedan minnas
skämtets glimt i din blick.
Sedan — o, det är tyngst —
vilse i mörkret du gick.
Lenaste, finaste garn
kan till ett gissel spinnas!
Du vårt käraste barn! —
Varför teg du, när allt det bittra
bröt sig, snärjde sig in
i ditt doldaste väsen,
barn, i ditt hemliga sinn’?
Kunde du endast kvittra
klart som lärkan om vårar?
Varför gav du oss icke
allt, som Du innerst bar —
dina ensamma tårar?
Nu har du intet svar.
Den röda skogen.
Du flammar än, min röda skog,
i dagrar beslöjat kalla.
Sedan frostiga morgonvinden dog,
bladen som gnistor falla.
De sväva
till marken,
de väva
en tätnande, glödande fäll.
Ur den, naket svarta i barken,
stå träden med grenarna sträckta
och likna, i kyligt rodnande kväll,
vålnader blott
av blommandets tid, som gått.
Men när en vindil driver i vågor
jordens hölje, det dunkelt röda,
då viskar det som av halvt förskräckta,
ur sömnen väckta
röster med svar och frågor —
om livets minnen, om skenbart döda
men aldrig släckta,
evigt flammande lågor.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
