Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mauritz Hellbergs Frödingsminnen. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
Men Xenophon, som kom ihåg den hårda
vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.
De hellenska soldaterna nådde till slut
havet, och även för Gustaf Fröding kom
en triumfens dag. Det senare hade ingen
väntat, på sin höjd hoppades väl hans
moder, biskop Agardhs fantasifulla och
poetiskt begåvade dotter, att det skulle bli
en svan av den ankungen. Enligt Mauritz
Hellberg var det hennes tro att sonen en
gång skulle »bräcka» alla dem som sågo
ner på honom, att han skulle bli något
»utmärkt», ett geni liksom morfadern.
Hellberg börjar sin biografiska teckning
av vännen med tvenne intressanta kapitel
om hans »Härkomst och släkt» och om
»Föräldrarna och hemmet». Han berättar
om farfadern, patron Jan Fröding, den
durkdrivne handelsmannen i Karlstad, som
lade under sig ett gott stycke av Värmland,
dess bruk och skogar, och som gifte sig
med den musikaliskt begåvade, nervösa
och överkänsliga Gustava Branzell. Han
berättar vidare om släkterna Ollman och
Agardh, som genom Frödings mor lämnade
bidrag till skaldens rika, men ovanligt svårt
komplicerade arv. Av ännu större intresse
är skildringen av föräldrarna. Fadern,
titulärlöjtnant liksom Selma Lagerlöfs far, var
i sin ungdom en harmlös och rätt munter
herre, amatörsångare och smått kompositör,
men ett stycke in i medelåldern blev han
sjuklig och hypokondrisk. Fallen för
religiöst grubbel lär han, liksom många andra
i liknande predikament, ha lugnat sig vid
läsningen av Viktor Rydbergs och Pontus
Wikners skrifter med deras mindre stränga
religiositet. Modern var i det mesta hans
motsats. Hon ägde »den Agardhska
häftigheten», var sprudlande och satirisk,
okonventionell och generös. Skulle hon skicka
sin pojke pengar till ett par skor, hände
det att hon rimmade sin epistel,
parodierande Suckarnas mystär av Stagnelius.
Betecknande nog sörjde hon inte alltför
mycket över att sonen misslyckades med
sina studier i Uppsala eller över att han
på det hela taget inte förmådde göra sig
socialt gällande. Agardhs dotter hade inte
sinne för det respektabla.
Med Frödings systrar som sagesman är
Hellberg i stånd att upplysa om skaldens
barndom och om den värld som lever i
Värmländska låtar och Hembygds- och
vardagsvers. I Karlstads skola inleddes den
kamratliga förbindelse som gjort Hellberg
skickad att teckna Fröding med större
personlig kännedom än någon annan. Han
skildrar studenttiden i Uppsala,
diktarde-buten och tidningsmannens leverne och
verksamhet i Karlstad. Hela tiden pär
hans framställning äkthetens prägel. Den
är saklig, osmyckad och opatetisk — i
allt en ovanlig vänbiografi. Vad Hellberg
satt sig för är det skenbart enkla värvet
att skildra Fröding »sådan han verkligen
var». Han vill rista in hans minne i
samvetsgrann och tydlig skrift och om
möjligt förhindra den dunkla legendbildningen.
En vacker legend, som har fördelen att
vara sann, är han själv slutligen i tillfälle
att berätta. Vid hans sista besök på
Gröndal hos den döde skalden hände det att
tre flickor trädde inom dörren för att bringa
sin hyllning. En av dem vågade sig fram
och lade två vita rosor på kistan, med
ett kort varpå stod skrivet:
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne.
Flickan med rosorna hade rätt, och
legenden äger sålunda också en inre sanning.
Den dikt hon citerade lär som sitt
närmaste föremål ha haft en kaféfröken i
Karlstad, en snäll flicka, som sedermera
gifte sig med en barberare. Det är ganska
betydelselöst att veta det. Ytterst handlar
dikten om skalden själv, den är
självbiografisk på samma sätt som Dolores di
Colibrados är det, eller som Atlantis, dikten
om det trotsiga, härliga folket, som sjönk
och förgicks. Hellberg har visserligen,
som han anspråkslöst säger i företalet, sökt
ge en bild av Fröding »sådan han gick
och stod i den dagliga tillvaron», men det
hör till hans framställnings förtjänster att
den därtill ger en skymt av en mindre
vardaglig Fröding. Särskilt märklig är
skildringen av en kris, som Fröding upplevde
våren 1894, medan han förberedde Nya
dikter. Uppriven och orolig som alltid vid
utgivandet av en ny diktsamling, greps han
nu plötsligt av ett fantasiens rus, som
överväldigade honom och löste honom från
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
