Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Minnen från samvaron med Gustaf Ageli i Paris och Cairo 1894—1895. Upptecknade av W. v. Hausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mi nil en från samvaron med Gustaf A ge i i
K a li f g r av ar n a. Oljemålning av Gustaf Ageli.
I Nationalmuseum.
sorglöst, bohemiskt och hädiskt. Solen
stekte in mellan murarna och gav en
ljuvlig värme. Sparvarna kvittrade i det
urgamla akasiaträdet, som sträckte sina
grenar högt över våra huvuden.
De första dagarna gingo till nya
festmåltider och till en första flyktig
bekantskap med staden och närmaste
omgivning, särskilt nilstranden.
Sedan arbetade vi tämligen
regelbundet, än hemma, än utomhus. Modellerna
voro verkligen praktfulla, och det var
ingen brist på dem. Ofta kom det så
många att det blev en ädel tävlan om
vem som skulle få den äran. Ibland
voro de för besvärliga och måste tuktas
och jagas. Så köpte vi en mängd små
trummor och ett par tamburiner. Ibland
läto vi så hela följet uppträda i
regelrätt magdans, den egyptiska
nationaldansen, vid full musik och sång, medan
vi som paschor sutto högt på en bänk
med benen i kors under oss.
Bernard var mera tillbakadragen och
sträng, men han var ju också äldre och
gift. Ofta nog arbetade han dock sam-
man med oss, också ute på landet i
någon landsby eller fruktträdgård.
En gång måste vi fly, emedan
befolkningen samlade sig hotande omkring oss.
Det visade sig att de togo oss för
lantmätare, utsända för att mäta upp mark
till expropriation.
Som bekant stod ju Bernard en tid
som konstnär nära Van Gogh och
Gauguin. Om han haft något inflytande
på Agelis målningssätt minns jag inte
mera, men omöjligt är det inte, ty vi
hade i Cairo en mängd samtal om
målarens mål och medel. Huru mycket och
huru länge vi arbetade tillsammans har
jag också glömt, men säkert är att
Agelis dominerande och oroliga karaktär i
längden verkade högst störande. Särskilt
flitig målare var han alis inte, och vi
slösade nog onödigt mycket tid på att
se oss omkring i stället för att arbeta.
Därtill kom att han återupptog sina
älsklingsstudier och ständigt väntade
uppmärksamhet också för dem. En kort
tid hade han också en arabisk lärare,
en snuskig äventyrartyp. Jag måste till
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
