Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Leksaksstaden. Av Elsa de Szász. Översättning från förf:s manuskript av Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa de Szàsz
Tystnad fylld av snyftningar. Tills en
liten, solkig hand långsamt lyftes och
pekade nedåt floden.
— Där, viskade barnet.
— Menar du pråmen?
— Um-m.
Det var en av de långa svarta
lastdra-gare, som gå i fraktfart upp och nedför
floden. Ombord på de största bland dem
lever pråmskepparen med hustru och
barn och katt och hund och en flock
kycklingar och en eller två krukor med
geranium år ut och år in.
—• Jaså, sade den gamle herrn, din
far kommer med kol till stån, inte sant?
— Nä, sade barnet mitt i sin
snyftning. Han kommer med sand till Pozsony
och med timmer till Mohåcs. (Pozsony
ligger uppför, Mohåcs nedför floden.)
— Jaså. Ja. Men jag förstår inte, att
allt dethär kan vara något att gråta för,
sade den gamle herrn. Berätta nu,
varför du gråter.
— För de — för de — för de —
snyftade barnet med en känsla av
befrielse över att äntligen få berätta sin lilla
historia: Ja ha alltid så föfäligt gäna
villa stanna hä . . . ja ba och ba och ba,
men far ville allri. Vi gå allti förbi dä
— han pekade ungefär mitt i floden.
Och i går sa han, vi kunne stanna — och
ja va så förfäligt gla — han vände ett
par simmande ögon mot den gamle herrns
ansikte, — fö se ja tänte, att husen här,
och kykona, och hästana och vagnana
och människona bara va så stora som
så — han satte sina två små händer
mycket tätt till varandra — och ja ville
så föfäligt gäna leka med dem och nu —
ho — hoo — oo — oo — husen ä ju
lika stora som i Mohåcs och Pozsony
— och hasta och vagna ä lika stora —•
— och — och du ä lika stor som far
och mor! tillade han förebrående.
Vad var att göra? Den gamle herrn
var en mycket snäll och fin gammal
herre. Han tog barnet till närmaste
leksaksbod och köpte en hel stad av trä i
en låda. Och parveln var en mycket
rar liten gosse, som försökte småle
genom tårarna och sade »tackar så
mycket!» gång på gång med undergiven
röst.
Men i själva verket var han ingalunda
tillfredsställd. För fast det var en riktigt
stor leksaksstad med vackert snidade och
målade hus, fanns ingenting i lådan som
på minsta vis liknade det utsökta lilla
palatset med grönvälvt tak och snäckröd
kyrkspira eller något annat av husen,
som han sett från pråmen. Inte heller
var, vid närmare påseende, mannana och
kvinnona och hästana i gatona levande.
Nej, det tjänade ingenting till. Ingen
gammal herre, vore han än så snäll och
rik, kunde ge parveln vad hans hjärta
begärde —■ den vackra lilla leksaksstad,
som bara fanns till i barnets drömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
