Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Wer in
vilken han själv och även Per Hallström
tillhörde, hade det när den trädde ut i
livet. Den var villrådig om allt. Den
moderna människan ägde år 1886 ingen tro
och intet rättesnöre, hon reflekterade och
analyserade till övermått och fick inte ens
kraft över till att förneka något. Hon kunde
omfatta de mest motsatta teorier om
människans och världens natur, och på så sätt
glida över den konflikt som uppstår, när
hjärtat längtar efter en värld efter sitt sinne,
men finner en verklighet som är hård och
oböjlig. Moraliskt sett gick det inte för en
modern ande an att tala om gott eller ont,
rätt eller orätt, allt var helt enkelt
naturligt. Men på samma gång var det då som
alltid omöjligt att komma ifrån detta
tretal: synd, smärta och död. Vetenskapen
kunde inte hjälpa här, den mänskliga
intelligensen avgav sin vanmaktsförklaring,
och så var mystiken där igen. »I detta liv
som är synd och lidande, i denna värld
som är en gåta, må vi hysa medlidande
med varandra!» Det är Bourget som genom
pessimismen når fram till denna gamla
barmhärtighetslära av indiskt och kristet
ursprung. Ola Hansson uppehåller sig
särskilt vid den 1886 utgivna romanen Un
crime d’cimour, som handlar om hur en man
gör en kvinna till äktenskapsbryterska,
förstör henne och sig själv och sedan irrar
kring med pinat samvete. Det är möjligt,
säger han till slut, då han förgäves sökt
frid överallt, att de gamla orden om gott
och ont, själ och Gud inte ha någon
mening. »Jag har mätt förnuftets vanmakt
och jag har icke tron. Men man behöver
varken förnuft eller tro för att veta, att
det finns ett elände bland människorna,
och att vi böra göra allt för att icke vara
orsaken till detta elände . . . Att vi böra? . . .
Liksom om vi voro fria! Men fria eller
icke, låt oss lära känna detta elände och
beklaga det! Då den unge mannen inlät
sig på denna medlidandets nya väg, erfor
han visserligen icke en absolut lindring i
sitt samvetsagg, men ett slags förtvivlad
vekhet, som slutligen upptinade hans
hjärta . . . Och han kände att något föddes
i honom, att han härefter alltid skulle finna
anledning att leva och handla: det var det
mänskliga lidandets religion» (la religion
de la souffrance humaine). Medlidandet
uträttar här detsamma som ångern enligt
kristen tro; den utplånar ett dystert för-
flutet och inleder ett nytt liv. Detta är
miraklet, varom Hallström skrivit en
berättelse (.Miraklet i Purpur) som också har
till föremål ett kärleksbrott -— un crime
d’amour. Läran om lidandet och döden
som det enda vissa och om medlidandet
som »själens vishet och klarsyn, livets
bästa gåva» (Mysteriet i Thanatos) skulle
han göra till sin, såframt han icke redan
gjort det.
Ola Hanssons uppsats bör ha intresserat
Hallström. Den villrådighet som här
beskrevs var honom alltför välbekant, han
har upplevt den grundligare än flertalet
och själv förtalt därom i skissen En sparv
i tranedans. Även han hade observerat hur
man runt omkring omfattade motsatta
tidsåskådningar, hur man förmådde vara på
en gång optimist med Spencer och
pessimist med Schopenhauer och Hartmann. För
honom var det dock omöjligt att ta saken
så enkelt, han var icke fallen för mild
försonlighet och för att tro att sanningen
dolde sig i skilda väderstreck. Han hade
ständigt känning av konflikten mellan en
önskad eller drömd värld och verkligheten.
Kanske har Hallström också kastat ett
öga på en uppsats om Swinburne i samma
tidskrift för år 1887. Den var av Stella Kleve,
som i likhet med sin skånske
författarkollega såg sig om i den europeiska
litteraturen, och som nu tog Swinburne till
anledning att skriva »några ord om sensuell
diktning», tillgripande ett motto från
Bourget: La mort et 1’amour sont des dieux
d’ici bas. Hon hyste som bekant en
lands-ortsmässig förtjusning för det extravaganta,
och här fick hon sitt lystmäte. Uppsatsen
gick egentligen ut på att under skydd av
ett berömt utländskt namn chockera det
efterblivna svenska folket, vilket skrek ut en
del böcker som »sensualistiska fasansverk»,
böcker som i jämförelse med Eoetns and
Ballads voro ytterst timida och ärbara. Stella
Kleve slutade med att citera The Hymn to
Prostrpine:
For the Gods we know not of, who give us our
daily breath,
We know they are cruel as love and life and
lovely as death.
Och detta är det enda som intresserar
oss, ty av den dikten bragte Hallström en
översättning i Framåts första nummer 1888.
I samma årgång meddelade han också en
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
