Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
Så hat som kärlek må rymmas i ungdomens
klappande bröst,
mer stark blir i stridens buller och larm dess
spänstiga röst
sjunger han i dikten Ungdom. Han har
satt på sig den röda mössan och diktat
om Gudinnan Förnuft, liksom Heidenstam
om Förnuftets gudinna i Vallfart och
vandringsår. I Vägen till Damaskus lyssnar
han till hur »kandidaten» roar
borgerskapet med berättelse om franska
revolutionen, harmsen över att här; mellan
middags- och spelbordet, höra dessa namn
ur »ett storartat epos från den tid, då
världen var ung». De hundraåriga tankarna
fladdra som okända fåglar över den
insnöade staden: »Det var en så god bild
av vårt idéliv, som jag någonsin behöver
ha i minnet till varning.»
5-
Ur den nyss citerade inledningsdikten
till Lyrik och fantasier talar ett visst
överdådigt mod, men oftast är den
ungdom Hallström förtäljer om icke
sprudlande och suverän, som den är hos Snoilsky
och Heidenstam, utan inåtvänd och
reflekterande, sårbar och därför med satirens
vapen till reds. Ynglingen, som tänkes
berätta titelnovellen i Thanatos, föreställer
sig själv:
»Jag var i den åldern, då man lättast om också
icke djupast sjunker in i dikt och natur och har
svårast att finna sig till rätta med människor —
ifall man har något av egendomlighet hos sig. Man
stöter emot på alla håll, man föraktar alla former
och lider av att icke behärska dem, man är
an-fallslysten och sårbar, hänförd och misstrogen. Man
är rikare än andra tro, men allt guldet är omyntat
och går icke i rörelsen ännu; man tror också
andra vara fattigare än de äro. I sällskap är man
som tranan hos räven med hans platta fat; i
ensamheten formar man allt egendomligare och
otillgängligare sin höghalsade servis . . .
Man brukar senare le åt denna tid och ta den
humoristiskt, men den är värd bättre än så, den
är mycket allvarlig och ofta tragisk nog. Det är
gossålderns idealitet som ryser för verkligheten likt
sibyllan på trefoten, halvt i sjukdom, halvt i
profetisk yrsel, omfläktad av kölddraget från grottans
mörker och hennes eget inre, blandande båda
samman till ett. Den går oftare över i kapitulation än
i seger, den kan också dröja kvar för alltid,
oavgjord och klagande, och då blir lyckan ett
meningslöst ord. Det är en vacker tid trots allt och
få äro de som ha rätt att se ned på den.»
Det är samme yngling som är hjälten
i En gammal historia, i Våren och Gustaf
Sparfverts roman, han kommer inte lätt
till rätta med människor och han har kvar
en idealitet som ryser för verkligheten. I
Thanatos se vi honom ligga på »Floras
kulle» och läsa Keats. Keats och Shelley,
poesiens eviga ynglingagestalter, har
Hallström alltid känt varmt för. Vid Shelleys
grav bekänner han att dennes dikter en
tid varit hans käraste, i minnet gå de för
honom samman med »syner av Mälaren i
förvårens oroliga vackra tid, som jag sett
den under mitt fönster i ynglingaåren,
frysande till i blå köld om kvällen, då
solen sjönk orangeröd i väster och luften
skalv för ett fladder av vingar, vingar som
fälldes hop för alltid, vingar som stego i
flykt och följde glansen åt». Hur mycket
av Per Hallströms dikt har man inte i
dessa besjälade ord! Ynglingen, som frös
till i vårkylan och drömde sig bort i röda
solnedgångsvärldar, som hörde fåglarna
komma, sänka sig och fälla hop vingarna
eller stiga uppåt, yra av skimret, det var
han som diktade Vilsna fåglar och Purpur,
dessa till synes så artskilda
verklighetsbilder och fantasier.
Orden ha en särskild klang hos
Hallström när han berättar om grekisk ungdom
och Keats’ och Shelleys poesi, eller när
han talar om nordisk vår. Den unga
antiken ägde på ett självklart sätt den ljusa
och starka harmoni, som i nutiden endast
stora personligheter av Goethes art kunna
uppnå; Hallström drages till den som sin
motsats, i sitt väsen som diktare har han
föga av grekiskt. Den bevingade Shelleyska
lyriken äger en sublim idealitet, som icke
är tyngd eller störd av verkligheten. Hos
den nordiska våren finns också ljuset och
kraften, men mest som löften: frosten är
nära, sommaren är en episod, följd av
vintern. En av Hallströms romaner heter
Våren, och det finns många vårskildringar
även i hans andra böcker. I
Briljantsmycket erinrar han om »vårens tidigaste
aning, det vackraste av våren», då marken
ännu är frusen och snötäckt men luften
har med sig en förkänsla av sång och
ljusa nätter. När Gustaf Sparfverts roman
är slut och verkligheten skall ta vid, svävar
en hemvänd lärka över hans huvud, sälgen
gulnar ocn rågbrodden lyser hoppfullt grön.
I Thanatos slutligen föras vi in i en gammal
vanvårdad och vacker trädgård i maj, när
gräset är spätt och fruktträden blomma.
Där riktas också blicken fram mot den tid
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
