Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bland amerikaner, berber och judar. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ljusreklamer, snuddar vid det storartade.
Ibland, när berusningen av materiens pomp
ebbar undan en smula, kan författarinnan
bli lätt elak och finna faddhet och tristess
bryta fram bland ali leende hjärtlighet.
Om den manliga genomsnittstypen i bättre
New Yorks-kretsar gäller det att »de äro
litet feta och hållningslösa, ha inte mycket
konversationstalang, äro inte dekorativa.
De äro allmänt villiga till vänlighet och
servera sitt eviga ’smile’. Deras av
glasögon skyddade ansikten äro ovala och
oskyldiga som ägg, helt fria från
filosofe-randets och tänkandets last». Hennes
Höghet av New York själv, skön, leende och
långbent, får till sist ett ungefär liknande
betyg. Att ’vara till och vara skön’ är ju
emellertid, som åtskilliga tankfulla poeter
påpekat, alltid något. Det kan i första
ögonblicket synas egendomligt, att i vår moderna
kultur fysisk skönhet instinktivt anses hänga
samman med stor dumhet, medan däremot
grekerna ansågo skönhet och begåvning
såsom normalt samhöriga. Detta beror dock
sannolikt helt enkelt på, att såväl skönhet
som begåvning hos oss äro så ytterligt
sällsynta ting, att deras förenade förekomst
under samma hatt ter sig nästan som ett
mirakel, under det att hos grekerna,
lyckligare utrustade än vi i båda fallen, en
sådan kombination oftare kunde komma
till stånd.
Skildringen av överfärden och livet
ombord på Aquitania är mycket livfull; och
följande är en bild från tåget mellan Paris
och båten, — visionen av en modern
korsning mellan Trimalchio och Molok på väg
till sitt Elysium jämte sin stilrena gemål:
Ett par i en kupé, en man och en kvinna av
asiatiskt-ryskt ursprung eller från Balkan, voro
typer så förfärliga, att jag ställde mig och stirrade i
skräck. Det var en styggelse, krigstidsbanditernas
lekamliga och andliga styggelse, inkarnerad i beläten
av kött och blod. Mannen med ett myrsloksansikte,
händer som stora flata tvättsvampar, orerade och
gestikulerade såsom man endast kan göra om
priser och pengar. Han var otäck. Men hon —
hon var ett vidunder. Hennes fetma var omänsklig,
hennes bredd och tyngd gjorde henne orörlig.
Ansiktet var en klump dödvitt fett med blåmålade
skuggor under de orientaliska stora ögonkloten.
Munnen målad till en bred glugg, juvelringar på de
vita tjocka tigrarna. Hon var behängd med kedjor
av pärlor och stenar och armband som ett
barbariskt avgudabeläte. Hon var synden av i dag —
världslighetens synd. Ingenting är obarmhärtigare
än lättjan. AH världens jämmerskrik skulle inte
kunna rubba hennes orörlighet, skulle inte kunna
störa hennes dästa, dumma njutningsliv. Jag vet
ingenting annat om henne än att hon var det
ohyggligaste jag sett i människoväg, denna första klassens
passagerare till Amerika.
Petronius Arbiter själv skulle knappt
kunnat göra det bättre.
Fru Goodwin håller sig övervägande till
»the sunny half of the peach» ; fru
ärke-biskopinnan Anna Söderblom däremot,
som i En amerikabok rör sig övervägande
bland svenskamerikaner och gästar Middle
West, Minnesota och orter lite varstans
tvärs över kontinenten, har intryck från
mer än själva solsidan. Hennes bok är
heroisk genom hennes förmåga att på ett
otvunget hjärtligt sätt säga vänliga och
uppmuntrande ord även om sådana
människor och förhållanden vilkas själlöshet
och tomhet trots allt måste skina igenom
till och med i en bok som denna.
Framställningen kunde naturligtvis inte gärna
vara kritiskt hållen, då boken väl till stor
del söker sin läsekrets just bland de lamm i
förskingringen, vilka under resan besöktes
och vilka förefalla att av idel översvallande
hjärtlighet stundom nästan ha slitit
ärkebiskopsparet i trasor. Fru Söderblom kan
till och med säga vänliga saker om Chicago;
sådana hör man eljest sällan, ty liksom
engelsmännen ha ett stäv: »From Hell, Hull
and Halifax — Good Lörd deliver us!»
besitta också amerikanerna motsvarande
fast ännu mer prononcerade talesätt, där
helvetet för den dit förflyttade chicagobon
ter sig som en vederkvickelse och ett
vilohem. Sant är, att fru Söderblom alis inte är
enbart lovprisande; när hon hållit på en
stund, halkar plötsligt, liksom i distraktion,
ordet Sodom över hennes läppar. Som
slut-vignett till Chicago-kapitlet anföres en dikt
av Carl Sandburg, där han glorifierar sin
förlovade stad i harmonier påminnande om
dem som frambringas av Cerberus, när
han som bäst skäller med trekäftat dån:
Hog Butcher for the World,
Tool Maker, Stacker of Wheat,
Player with Railroads and the Nation’s
Freighthandler;
Sormy, husky, brawling
City of the big Shoulders,
They tell me you are wicked, and
I believe them.
And they tell me you are crooked, and I answer:
Yes, it is true.
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
