Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bland amerikaner, berber och judar. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ty masken i fruktens kärna blir poängen i
allt som bjuds, och de små stötestenar,
som andra med robust råhet kliva fram
över, växa till oöverkomliga
förargelseklippor. Barcelona anlöpes: men där är
galaföreställning på arenan, och det är synd
om hästar och tjurar och alltför hemskt
med människors känslolöshet; Rivieran:
men turisterna äro så ytliga där, och man
spelar hasard och skjuter duvor; Kairouan:
men där uppträda dervischer som tugga
glas och sticka sablar genom skrovet på
varandra, och det gör nog ont. Endast på en
kamelutflykt från Biskra lättar stämningen,
och visionen av öknen kommer ren och
befriande. Någon gång mynna de
politiskt-etiska meditationerna ut i ett briljant infall,
som när han i ett skyltfönster i Algier får
se en mannekäng, utstyrd i fransk uniform
med tillbehör, och avslutar sina därav
framkallade tankar med att begrunda dess
bandprydda bröst:
Hans dekorationer hade jag sett i rikt mått på
resan, så snart jag kom söder om alperna;
medaljer smyckade var uniform i Frankrike, och
officerarna buro samfällt på bröstet en lång, smal och
bjärt strimma av band. Det liknade ett stycke
spektralanalys — av fredsårens sol — och gav intryck
av vetenskaplig exakthet.
Här inbillar man sig nästan för en gångs
skull märka skymten av ett leende, låt vara
i Swifts stil.
Fredrik Bööks Resa till Jerusalem sluter
sig värdigt till hans svenska resa. Kanske
gör den inte genomgående ett lika
homogent intryck som denna; men detta beror
— bortsett från att de inlagda, ytterst
intressanta och lödiga zionistiska
avhandlingarna i viss mån spränga genrens ram —
uteslutande därpå, att det palestinensiska
materialet genom sin rikedom och
mångfaldighet är så mycket svårare att litterärt
bemästra och få in i en komposision.
Skillnaden i svårighet mellan att skriva en
resebok om Sverige och en om Palestina bör
vara ungefär lika stor, som man kan tänka
sig skillnaden bör vara mellan att skriva
en essay om Tegnér och en om profeten
Esaia. Palestina måste för den litteräre
resenären vara både lockande och svårt,
ett på en gång befriande och beklämmande
ämne, på grund av allt vad det har att
bjuda som verklighet och som associationer,
och på grund av mängden av andliga gebit
inom vilka det intar en betydelsefull plats.
Arkeologer och historiker, religiöst
intresserade, älskare av pastorala idyller,
personer intresserade av exotiska människotyper
eller av hypermodernistiska sociala
experiment, specialister på korstågsarkitektur,
banditväsen, folklore, mönsterlantbruk och
orientaliska kyrkosamfund — för alla dessa
rymmer Palestina skatter, för många
förblir det alltid landet framför alla andra, och
av material från en sådan mängd områden
måste en resebeskrivning söka åstadkomma
något representativt. Rom är det enda namn
som ifråga om mättad klang kan tävla med
Palestina; och allt vad Rom kan komma
med är ändå enkelt och begripligt jämfört
med detta Israel, vars första omnämnande
i historien utgöres av farao Merneptahs,
Ramses den andres sons, något förhastade
utsaga på ett segermonument, att Israels
namn är utplånat.
Judarna äro det märkvärdigaste av allt.
Deras existens är ett mirakel. De kunna,
såsom folk, med enastående patos göra
det svar till sitt, som abbé Sieyès gav
Bonaparte, när denne frågade honom vad
han gjort under skräckväldet: J’ai vécu!
Om de haft sitt utvalda land placerat i
någon lugn vrå, i Jemen t. ex. eller bland
Armeniens berg, hade deras fortvaro varit
något mindre underbar; men i stället valde
Moses dem en plats mitt i nationernas
all-farväg, i världshistoriens blåsigaste hörn : där
klamrade de sig fast, vägrade hårdnackat
att utrotas, konstruerade i suverän
självtillräcklighet en värld för sig själva och
frambragte sina andliga underverk, sina
skalder, profeter och religionsstiftare;
ungefär som om någon sloge sig ned mitt i
trafiken på Place de 1’Opéra för att
meditera över Platons idéer. Överkörda,
nertrampade, på alla sätt tillknycklade, då
och då undanskuffade av ordningsmakten,
ha de dock ständigt åter varit på platsen,
oföränderliga och fulla av vitalitet; — och
under allt detta alis inte understödda av
någon dem förlänad mimicry-tendens, någon
speciell karaktärens harmlöshet eller något
särskilt tålmodigt humör, utan tvärtom
utrustade med en sådan bitter påstridighet
och arrogans, att de icke allenast
inkon-venerat koleriska herrar som
Nebukadnezar och Antiokus Epifanes, utan även
lyckats reta tämligen människovänliga naturer
som Titus och Hadrianus hart när till van-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
