Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bland amerikaner, berber och judar. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
där det bland annat rör sig om att få
fram en så att säga arkeologisk atmosfär,
är en stor artistisk triumf; kapitlet om
»Judarna vid Klagomuren» kanske en ännu
större.
En sak kommer igen i alla
Palestinaböcker. När skildringen nalkas Damaskus,
blir det spännande: Skall ’Gatan som kallas
den Raka’ och citatet om Paulus vara med?
Ingen reseskildrare, han må eljest vara än
så profan, kan på tal om Damaskus
motstå detta citat. Det är märkvärdigt, men
beror kanske på en tjusning i namnet
’Gatan som kallas den Raka’. »The Street
called Straight», kommenterar Mark Twain
melankoliskt i A new Pilgrim’s progress,
»är rakare än en korkskruv men inte så
rak som en regnbåge»; — men, tillägger
han tröstad, evangelisten säger inte att
gatan verkligen är rak, utan endast att
den kallas rak. Hur pass rak den nu i
själva verket kan ha varit, förblir kanske
hädanefter ett olösligt problem, ty för någon
tid sedan sköto fransmännen Rue Droite
sönder och samman, och senare
Damaskus-besökare ha kanske så blivit berövade
favoritcitatet.
Nytestamentliga antikviteter som stå sig
inför kritiken äro för övrigt tunnsådda i
Palestina; och bokens enda direkt avvisande
kapitel riktar sig mot den trafik, som med
Jerusalem som högsäte bedrives i förfalskat
pilgrimskram och apokryfiska heliga platser
—• Via Dolorosa, huset där den rike
mannen i liknelsen bodde, busken där Abraham
fann väduren m. m. Kanske man utan att
hemfalla åt direkt sofistik skulle kunna finna
på ett försvar till och med för sådant.
Sant är, att sådana ting inte imponera på
oss protestanter och inte lämpa sig för
oss, sedan vi — lyckliga eller stackars,
hur man vill — nått till ett stadium, där
vi äro hänvisade till att tillfredsställa våra
eventuella religiösa behov allt efter behag
med komparativ mytologi, tungomålstalande
eller borddans; men varför skulle inte en
Via Dolorosa, låt vara falsk, vara på sin
plats för dem som se och tro? Det gör
dem lyckliga att gå de steg som Jesus
gick; vetenskapen kan inte utpeka någon
exakt väg; skall man då inskränka sig till
att hänvisa dem till en bibliografi över
den kritiska Via Dolorosa-litteraturen? Det
vore kanske obarmhärtigt. Analogt borde
man egentligen då, om man tänker sig att
en modern protestant plötsligt finge intresse
för att läsa evangelierna, avråda honom
från detta, alldenstund källkritiken
underminerat dem, och i stället söka upplyfta
honom med hypoteser om Zwölferquelle,
Ur-Marcus och Quelle Q. Solche Dinge
soll man lesen wie sie nun einmal da sind,
sade Goethe till Eckermann; och kanske
gäller detsamma i viss mån för de heliga
platserna. Men även om en sådan
tankegång kan utgöra ett försvar för
pilgrimsindustrien — vilket jag är långt ifrån säker
på — förefaller det likväl avgjort, att
denna industri bedrives i former, som för
oss nödvändigt måste te sig frånstötande,
på sin höjd fyllda av trist komik; och
detta är måhända den väsentliga
anledningen till att skildringar från det
Heliga Landet ofta få över sig ett drag av
besvikelse och förstämning. Pierre Loti,
vars Palestinaböcker andas skeptikerns
trånad efter en religiös upplevelse och som
besökte Jerusalem under en lugnare tid,
har liksom Böök bittra ord i detta ämne.
Ren och förnäm måste Klippmoskén te
sig, upphöjd över de kristnas
marknadsgyckel, med koranspråken runt kupolens
innersida: »Säg icke att de äro tre; om
du avhåller dig därifrån, skall det vara
bättre för dig. Gud är en, och det vare
fjärran från honom att ha någon son.»
Avsnittet om zionismen, som är långt
och solitt, fyllt av varmt intresse och
vittnande om en överväldigande sakkunskap i
ämnets alla detaljer, utgör bokens centrala
parti. Rörelsens historia, ideologi och
praktiska resultat skärskådas; och ehuru ett så
balanserat intellekt som Bööks är förhindrat
att se den nya statsbildningens framtid i
något överdrivet rosenskimmer, blir dock
totalintrycket optimistiskt. Judarna äro
ledsna på schackrande och bolsjevism, ting
vartill de drivits av nödtvång, och glada
att få en mark att plöja i och en ståt att
tro på. Man pressar vin och okar bufflar,
och judiska agronomers käraste
samtalsämne. när de träffa svenskar, är Svalöv.
Det hela sjuder av energi, och en
högtstående ledning länkar invandring och
agrarpolitik med omsorg. Landet skall därför
kanske ännu en gång göra skäl för sitt
gamla rykte beträffande mjölk och honung,
och kanske åter ställa upp lika många
krigare som när härhövitsmannen Joab höll
mönstring.
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
