Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tyko Brahe. Ett 350-årsminne. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ansgar Roth
en fysisk världsförklaring, ogillade det
tykonska systemet, en kompromiss
mellan äldre och nyare försök att geometriskt
beskriva himlakropparnas skenbara
rörelser. I detta hänseende hade Tyko
Brahe icke åstadkommit något nytt
utöver Kopernikus. Matematiskt sett, voro
de bägge hypoteserna rent av identiska.
Men detta ville Tyko på inga vilkor
medge. Systemet var hans ögonsten och
betecknade enligt hans egen åsikt krönet
av hans livsgärning, arvet till eftervärlden,
vilket han av ett oblitt öde tvingades att
lämna i en annans händer, som icke
förstod att rätt uppskatta dess värde. Ej
underligt, att Tyko kände sig misstrogen
och i sin sista stund plågades av fruktan
för att hans verk skulle förintas med
honom, att han av eftervärlden skulle
anses hava levat förgäves!
Men Tyko Brahe hade liksom många
andra stora män felbedömt sin egen
gärning. Han gäller med fullt fog som
observationskonstens reformator och den
nutida praktiska astronomiens förste
pionjär. Som observatör har han knappast
haft sin like, och hans iakttagelser
präglades av en precision som är nästan
ofattlig i betraktande av de primitiva
hjälpmedel, som stodo till hans
förfogande. Hans metoder voro i väsentliga
punkter fullt moderna. Han förstod den svåra
konsten att i möjligaste mån göra
observationerna oberoende av instrumentens
tekniska brister och kontrollerade med
yttersta omsorg alla mätningar. Han
överlämnade intet åt slumpen eller
spekulationen eller ens åt försynen, i den
riktiga insikten att en naturvetenskap måste
grundas på erfarenhetsrön och ingenting
annat. När det exempelvis gällde att
bestämma banan för planeten Mars, så
nöjde han sig icke med att såsom sina
föregångare endast observera planeten i
vissa lägen av särskilt intresse, närmast
och fjärmast från jorden eller solen o. s. v.,
utan följde dess lopp under flera
fullständiga varv kring jorden med
ständigt upprepade iakttagelser. Endast
därigenom blev det möjligt att erhålla en
helgjuten bild av planetens banrörelse,
oberoende av förutfattade meningar och
hypotetiska konstruktioner.
Det omfångsrika material, som under
mer än tjugo års observationer
samman-bragtes av Tyko Brahe och hans
assistenter på Ven, blev på så sätt
grundvalen för en rad av märkliga upptäckter,
genom vilka solsystemets byggnad
avslöjades. Detta skedde icke på en gång;
observationernas beräkning och
bearbetning tog lång tid och deras rätta
tydning ännu längre. Solens och månens
många egendomligt pendlande rörelser
uppdagades till stor del av Tyko själv.
Mars’ och de andra planeternas banor
fick ban dock aldrig tid att närmare
studera. Detta blev Keplers uppgift, och
den första frukten av hans mödor
offent-liggjordes i en avhandling om planeten
Mars (1609), där två av de »keplerska
lagarna» för första gången demonstreras.
Här visas att planeten rör sig i en
ellips-formad bana med solen i en av
brännpunkterna. Varför så är fallet kunde
Kepler icke säga. Förklaringen —■ eller,
riktigare uttryckt, de funna
rörelselagarnas härledning ur en gemensam princip,
den allmänna gravitationen — var
förbehållen Newtons snille.
Redan Tyko Brahe insåg, att Mars
icke rör sig i en cirkel kring jorden
eller solen. Men han var ohjälpligt fången
i den oriktiga föreställningen, att
himlakropparnas banor måste vara cirkulära
med jämn rörelse och solsystemet
uppbyggt efter samma regelrätt symmetriska
ideal som Uraniborg, stjärnslottet på Ven.
För att förklara eller åtminstone
geometriskt åskådliggöra planetens variabla
avstånd och oregelbundna hastighet tvangs
han därför att tillgripa samma utväg som
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
