Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tyko Brahe. Ett 350-årsminne. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ansgar Roth
mitt, omkretsad av månen, solen och
fixstjärnorna. Solen är i sin tur centrum
för de fem (då kända) planeternas banor,
av vilka de båda innersta, Merkurius och
Venus, ha radier mindre än solbanans.
Även Marsbanan skär den sistnämnda,
men detta vållar ingen svårighet, då
planeterna här icke tänkas upphängda
på några kristallsfärer, såsom oftast var
fallet i antikens kosmologiska system.
Tyko förnekar även jordens rotation
och anser, att den dagliga rörelsen
uppstår genom himlavalvets vridning kring
jorden på 24 timmar. Jorden är
nämligen enligt Tyko en så tung och trög
kropp, att den måste vara absolut
orörlig. Om den verkligen rörde sig, säger
han, måste en sten som släppes från
toppen av ett högt torn falla ned långt
från dess fot. Märkvärdigt nog gjorde
han veterligen aldrig något försök att
empiriskt pröva saken. Experimentet
utfördes som bekant först av Galilei från
toppen av det lutande tornet i Pisa. Om Tyko
någon gång under sina många sjöfärder
till och från Ven gjort det enkla försöket
att släppa en tyngd från masttoppen mot
däcket, hade han snart funnit att
resonemanget var falskt och hans argument
ohållbart. Men lagen för kropparnas fall
var då ej känd, och möjligheten av att
en kropp samtidigt utför flera rörelser
förnekades rent ut av många.
Tyko Brahe dolde i flera år sin enligt
hans egen åsikt epokgörande upptäckt,
som först publicerades 1588 i en
märklig avhandling om kometerna, en
stridsskrift mot Aristoteles. Arbetet
distribuerades till en början i blott ett fåtal
exemplar till några av Tykos vänner.
Stor blev därför hans förvåning och
harm, då det befanns att lantgreven
Wilhelm av Hessen sedan någon tid
ägde en trogen modell av det tykonska
planetsystemet, förfärdigad efter ritning
av en viss Reymers Bär, kallad Ursus.
Tyko blev ursinnig och anklagade denne
för att ha stulit ritningen ur en portfölj
vid ett besök på Uraniborg. Reymers
svarade med grova smädelser mot Tyko,
och därmed började en mycket
uppmärksammad, men föga uppbygglig
polemik, som varade ända till de båda
antagonisternas död. Reymers Bär avled
fjorton månader före Tyko, men påstods
dock ha bragt den senare om livet med
ett långsamt verkande gift! Tykos
anklagelser ha aldrig kunnat bevisas.
Reymers ägde en lysande matematisk
begåvning och kan mycket väl ha funnit på
det tykonska systemet fullt självständigt.
En skotsk matematiker, Duncan Liddel,
sade sig ha gjort sammaledes. Ursus’
system var dessutom överlägset Tykos
därutinnan, att jorden antogs rotera. Som
en kuriositet må nämnas, att Keplers på
Tykos kommando motvilligt författade
stridsskrift »Apologia Tychonis contra
Ursum» först utkom från trycket omkring
1870. Det kan man kalla en segsliten tvist!
Att Tyko Brahe skulle bli astronom,
stod skrivet i stjärnorna. Vid åtminstone
tre tillfällen ha de celesta konstellationerna
påtagligt ingripit i den unge ädlingens
liv och länkat hans öden ad astra. Första
gången var den 21 augusti 1560, dåen
solförmörkelse inträffade i Köpenhamn,
där den fjortonårige ynglingen vistades
för att genom studier av retorik och
filosofi förbereda sig för en statsmans
värv. Tyko blev så slagen av den
jämförelsevis stora säkerhet, med vilken
fenomenets förlopp på förhand beräknats,
att han började ägna sig åt
astronomiens studium vid sidan av sin egentliga
uppgift. Han gjorde observationer på
himlen med enkla apparater och fortsatte
därmed även i Leipzig, dit han sänts för
att inhämta juridikens element. Den 24
augusti 1563 iakttog han en »konjunk-
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
