Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Häxskogens diktare
Schildt här pöbel alternera med
överklass i rollen av det segrande starka,
mot vilket hans diktning vänder sin
satiriska udd. Det är tidsdraget som här
uppenbarar sig, underströmmen av ett
halvt revolutionärt patos.
Detta drag gömmer sig dock nästan
fullständigt bakom det som nu och
framdeles tar huvuddelen av Schildts
intresse: fördjupningen i det enskilda
livsödet.
Blomqvists svaghet är »de
självrann-sakande, självunderkännande tankarna»,
en hemlig övermakt i hans bröst,
»starkare än hans mått av vilja och förnuft».
En brännande känsla av skam jagar
honom tillbaka från varje försök att
överskrida de trånga gränserna för hans
natur. Han förlamas innanför dem. I
släkt med honom är arkivamanuensen i
Sinande källor, han som kallar sig en
viljans och känslans »svagling», och
berättar huru han i sin vetenskapliga
författarverksamhet förlamats av
självkritiken, känt det svårare och svårare för
varje ny bok, ända tills han helt enkelt
ej härdar ut längre. Han förliknar sig
under denna bikt vid den gamle
skådespelaren som står i kulissen med
bultande hjärta och flödande ångestsvett
under sminket, medan nybörjaren utan
minsta rampfeber gör sin entré. Bildens
art röjer ofrivilligt diktaransiktet bakom
vetenskapsmannens mask. Och än mer
av diktarnaturens stämpel har svagheten
hos statisten Armas Fager och hos
originalet Karl Henrik Brisman i novelletten
Under stenen.
Den gamle fattige f. d. turisten
Brisman har hyrt ett rum vid en
knutpunkt-station för att varje dag i resdräkt och
med resväska på armen få vara med i
vimlet vid Petersburg-tågets ankomst
och avgång; såsom titeln »under stenen»
och bilden bakom den antyda, är han
en sinnrik och själfull symbolisk tolk-
"66
ning av diktarnaturen såsom den sjukligt
hämmade, där undertryckta instinkter i
fantasivärldens bleka skuggliv fortfara
att existera och verka efter sin art.
Nära denna symbol, och — av den
upprepade analysen i Den stora rollen att
döma — nära Schildts hjärta, står också
Armas Fager, den löjlige och inbilske
gamle statisten med sin barnsliga ovilja
mot vardagsverklighetens gråhet och
enahanda. Men i sitt skötebarns Armas
Fagers gestalt inlägger Schildt något
utöver det som fick rum hos Karl Henrik
Brisman. Det är förlöjligandet av den
magnetiska dragningen till det glänsande
och förnäma, ironien över den ytliga
förmåga att posera i furstedräkt och till
och med bära upp frack som skänker
operettstatisten Armas hans livs
lyckostunder.
Lika väl som fågelskrämman och
utbölingen Ardi Westerback har den
ståtlige furstestatisten Armas Fager
någonting att yppa om Runar Schildt och
hans motsatsfyllda förhållande till »the
upper ten».
Mer förtegen rörande allt personligt
är den grupp av välbyggda och
verkningsfulla noveller, där miljö och
handling avspegla kristiderna kring
världskriget och vårt eget röda uppror.
Somliga av dessa realistiskt suggestiva
stämnings- och miljöskildringar — till
exempel Zoja och Köttkvarnen •— ha ännu
i vår minnesgoda fantasi en partisk
förespråkare som försvårar bedömningen av
deras tidlösa värde. Om huvudpersonen
i novellen Aapo må vi emellertid i
förbigående anmärka, att hans födelse
synes ha betydligt mindre att skaffa med
det röda upprorets masspsykologi, än
med den individuella diktarfantasi som
långt tidigare gett livet åt en Ardi
Westerback: denne utbölings stackars
envetna och okyska kärleksgiljande har
ju blivit kvarhängande vid Aapo i form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
