Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Europas människoraser och folkslag. Av Birger Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Europas människoraser och folkslag
därom. Numera synes man börja ena sig
om, att rasblandningen kan vara både till
nytta och skada. Blandningen mellan
människor av högvärdiga, varandra någorlunda
närstående raser kan ge sämre resultat än
mellan människor av en av dessa raser, i
det bägge rasernas sämre egenskaper ärvas.
Vanligen ger den dock lika gott resultat,
a, åstadkommer stundom bättre, i det den
alstrar människor, som i sig företräda bägge
rasernas bästa egenskaper. A andra sidan
ger blandningen mellan människor av
lågvärdiga raser i regel ett mycket dåligt
resultat, ofta sämre än mellan människor av
en av dessa raser. Framhållas bör i detta
sammanhang, att rasblandning i själslivet
ofta skapar en tvedräkt, naturligtvis dess
mer ju mer främmande ingredienserna äro
för varandra. Likaså är det klart, att den
rasblandade i regel blir sämre rustad för
livet i det land, där han skall leva, än de
av oblandad inhemsk ras. Vad de
europeiska raserna beträffar, stå de i stort i
värde på någorlunda samma nivå och äro
varandra så relativt närbesläktade, att i
regel rasblandningen icke medför någon
fara; endast vissa delar av Östeuropa bilda
undantag härifrån.
Författaren ger så i tredje kapitlet en
översikt över Europas förhistoriska raser.
Som bekant har man aldrig ansett
människan härstamma ifrån aporna, ehuru detta
varit ett vida utbrett, populärt missförstånd,
utan endast, att människor och vissa apor
ha gemensamma förfäder. Några rester
efter dessa människors och apors urfäder
äger man ju emellertid tyvärr icke. Även
måste konstateras, att de »urmänniskor»,
som figurerat i den vetenskapliga
litteraturen, så gott som samtliga numera
avförts från dagordningen. Så har den
bekanta »Dawsons gryningsmänniska» från
Sussex i England avslöjat sig såsom
bestående av benrester från en individ av en
välkänd förhistorisk människoras och en
chimpans. Den äldsta rest av en
människoliknande varelse är underkäken från
byn Mauer nära Heidelberg, men på
enbart denna käke kunna inga närmare
slutsatser om denna varelses utseende dragas.
Så blir den första otvetydiga människoras
i Europa och världen överhuvud taget
alltjämt den sedan gammalt kända, efter en
fyndplats i Tyskland uppkallade
Neander-tal-människan, funnen inom skilda områden
Huvudsakligen alpin rastyp.
av Europa, men icke med säkerhet
därutanför. Med sin ringa höjd — medellängd
1,55 ni. —, sin låga panna, sina stora
ögonbrynsbågar, sitt kraftigt utbildade och
framskjutande käkparti, sin obetydliga haka,
sin lutande hållning, sina krokiga knän
och sin gång på fötternas utsidor gör
Ne-andertal-människan ett mycket primitivt
intryck.1 Neandeltal-rasen utdog redan vid
en tid, som ligger minst 15,000 år före
våra dagar — hur många årtusenden den
levat kan ännu ingen säga — men
sannolikt har den dock lämnat icke så litet
blod efter sig i senare raser; man har
stundom hos enstaka nutida europeer velat
finna Neandertal-liknande drag. Av de
närmast följande raserna är den viktigaste
den efter en fransk fyndplats uppkallade
Cro-Magnon-rasen. Den var vida mera
lik de nutida europeerna. Den var mycket
högväxt — medellängd icke mindre än
1,87 m. —, hade rak kropps- och
fotställning, hög panna, kort, sammantryckt
ansikte, mindre framträdande
ögonbrynsbågar och mindre utskjutande käkparti,
väl utbildad haka.2 Cro-Magnon-rasen
upphörde efter några årtusenden; emellertid
anse sig vissa forskare ännu kunna spåra
drag av den på sina håll bland Europas
nutida befolkning. Senare under stenåldern
ha uppenbarligen nya raser uppträtt i
Europa, men det är ännu omöjligt att för de
yngre delarna av stenåldern särskilja dem
1 Se här återgiven skallerekonstruktion och
bilder å sid. 507, 508 i denna årgång av Ord
och Bild.
2 Se bilder å sid. 508, 509 i denna årgång
av Ord och Bild.
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
