Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Europas människoraser och folkslag. Av Birger Nerman - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska serieverk om världshistorien
Vad han härvid åstadkommit måste sägas
vara beundransvärt. De långa
litteraturförteckningarna under varje kapitel visa att
han med, så vitt jag förstår, nästan osviklig
säkerhet förstått att rata de misstänkta eller
klart ovederhäftiga förstahandsforskarna och
hållit sig till de beprövade auktoriteterna.
Och med stigande aktning läser man dessa
listor. Grimberg har synbarligen icke skytt
mödan att gå in i den mest specialiserade
facklitteraturen: i medicin, i juridik, i
astronomi och matematik — men så har han
också fört med sig ut skördar av smådrag
och detaljnotiser, som ofta undgått t. o. m.
egyptologen av facket. Jag vågar undra,
om Egyptens forntidskultur någonsin förut
funnit en populär skildrare, som förenat
sakrikedom, självsyn — Grimberg har
besökt alla länder han skriver om -— och
känsla för det kulturhistoriskt intressanta
i samma utsträckning som Grimberg.
Därvidlag är det en sak som lätt springer
i ögonen: Grimbergs världshistoria är lika
mycket en skildring av vad vi veta om
forntiden som om hur vi fått veta det. Och
den enkle läsaren skall mången gång stanna
i villrådighet om vilketdera som är
intressantast. I detta stycke är Grimbergs
världshistoria symtomatisk för strömningen inom
den breda allmänhet, vars smak Grimberg
under 15 års sysslande med detta slags
författarskap lärt sig att intuitivt utlyssna.
Man nöjer sig ej längre med att läsa, att
så och så förhåller det sig. Man vill ock
gärna se, hur resultaten växa fram ur
forskningens mödor, och särskilt har detta krav
med hjälp av tidningssensationer och f. ö.
i följd av sakens egen tjusning blivit
oavvisligt, när det gäller tider och länder,
där arkeologien nu i flera mansåldrar firat
triumf på triumf.
Egypten, med sin historias stora och
klara linjer och sin mänskligt vinnande,
fascinerande kulturs väldiga rikedom, in-
tager den långt övervägande delen av
Grimbergs första del. Babylonien och Assyrien
komma i andra hand, och här äro givetvis
upptäckterna av vissa Bibel-legenders
ursprung från Eufrat-Tigrisländerna ett
tacksamt stoff, i samma mån som de senaste
årens utgrävningar. Judarna och fenicierna
intaga däremot ett undanskjutet rum.
Grimbergs framställning utgår från sin
upphovsmans hand granskad av solida
fackmän. Det är mycket sällan man får
anledning att sätta frågetecken i kanten. Jag
har gjort ett och annat sådant, men det
gäller omtvistade ting. Jag vill ej överdriva
betydelsen av min och andras avvikande
mening, ej ens när denna är gammal och
allmänt vedertagen, såsom t. ex. om
tennets namn och Kassiteridernas läge.
Om emellertid från den stora kretsen
av läsare, som denna världshistoria kan
påräkna, någon klagan kommer att
förspörjas, så blir det nog därom, att själva
det historiska skeendet skjutits så starkt
i bakgrunden.
Om de i serien Världskulturen
utkommande monografierna kan jag fatta mig
kort, då de dels utgöra andra upplagan,
dels — såsom A. Olriks »De nordiska
folken» eller A. Bugges »Kelterna» —
utgöra redan klassiskt vordna verk. De på
Natur och Kulturs förlag utkomna små
översiktliga verken om »Orientens forntid» och
»Kultur och religion i Babylon» äro i själva
verket brottstycken ur en förträffligt
uppdelad världshistoria, skriven även den av
fackmän, mer eller mindre. Som
repetitionskurser till de andra större historierna äro
de utmärkta. Men Martin P:son Nilssons
friskt pulserande stil bär denna gång kanske
mer än som egentligen är klädsamt —
särskilt för en professor — prägel av det
geschwinda skjortärmsarbetets takt.
Rättelse.
En i kalendern Hervor 1886 införd och med namnet P. Hallström undertecknad
parafras av ett parti av Hervararsagan, som i en uppsats i oktoberhäftet av Ord och
Bild tillskrevs Per Hallström, är icke av denne författare, efter vad undertecknad ur
säkraste källa har erfarit. Jag ber att få meddela tidskriftens läsare detta och beklagar
djupt misstaget.
__Alg. VVerin.
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
