Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Venetianska renässansporträtt. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
omvandlingen från gotik till barock.
Man kan exempelvis tänka på Giovanni
Bellini, vilken, född c:a 1430, då gotiken
ännu härskade enväldigt vid lagunerna,
mognade till konstnär i ungrenässansens
tecken för att sluta sin bana i
högrenässansens klarnande klassicism, och på
Tizian, som begynner vid den stilistiska
punkt där Bellini stannar och slutar i
den fullmogna barock som behärskar
Venedig vid hans död, 1576.
Utvecklingen inom det venetianska
porträttmåleriet under den period, som
vi här skola dröja inför, tiden c:a 1475
—c:a 1550, förstås lättast, om vi ett
ögonblick se tillbaka. Man erinrar sig
då, hur under 1400-talets förra hälft
den sedan ett årtusende inslumrade
realismen våldsamt hade brutit sig fram
i det västerländska måleriet, hur under
århundradets lopp naturen undan för
undan återerövrades av konstnärsviljan,
vars medvetna mål blir en så trogen
tolkning som möjligt av näthinnans
synintryck. Utvecklingen leddes till en
början av Nederländerna och Italien,
dock med huvudintresset knutet till olika
konstnärliga kunskapsområden. I
Italien var det framförallt perspektivets
lagar, liksom den vetenskapliga
anatomien, som trädde i förgrunden, i
Nederländerna lägges tonvikten däremot på
illusion av det stoffliga, av själva ytan
hos alla tänkbara material, ej minst på
återgivandet av människoansiktets
epidermis. Genom hänvisning till denna
medvetna illusionssträvan vid återgivande
av objektet är i själva verket även det
nederländska fjortonhundratalets
porträttkonst i stort sett karakteriserad. Vill
man nämligen vara ärlig, måste man
tillstå, att vad som skiljer exempelvis
Jan van Eycks »Mannen med nejlikan»
från en fotografi är icke den
verklig-hetsreproducerande bildteckningen som
sådan, ty dess trohet mot varje hårstrå
och rynka är fullständig, utan den
monumentalt förenklade kompositionen och
den konstnärligt upplevda, strålande
färgharmonien.
Under van Eyckarnas tid och långt
senare ha vi ingen motsvarighet uti Italien
till denna nederländska porträttrealism.
Ett av de huvudsakliga hindren för dess
uppkomst härstädes var, intressant nog,
den kraftiga utveckling som vid samma
tid ägde rum inom en annan
porträttkonstart, medaljgravyren, som just
omkring århundradets mitt upplevde en
guldålder. Det ligger en gång för alla
i det numismatiska porträttets natur att
företrädesvis odla profilbilden och att i
stället för att sträva mot stofflig illusion
arbeta med lineär, rytmisk stilskärpa.
Just dessa drag framträda slående klart
inom det italienska porträttmåleriet fram
till inemot århundradets slut. Man
behöver blott erinra sig namnen Botticelli
och Pollajuolo i Florens eller Piero
della Francesca i Umbrien. Hur
främmande verkar icke denna lineära
reliefstil vid sidan av exempelvis Memlings
måleriskt uppfattade porträtt med
huvudet en face eller något vridet åt
sidan!1
Även Venedigs porträttkonst präglas
under ungrenässansen av nyssnämnda
drag. Gentile Bellinis profil av
Muhammed den store, målad i
Konstantinopel 1480, står kaméaktigt skarp mot den
mörka fonden, och dess dekorativa —
alltså oillusionistiska — karaktär
understrykes av den ornamentala inramningen.
Även då Gentile ibland offrar något
mera på verklighetsintryckets altare
genom begagnande av halvprofilen, bibe-
1 Illusionen är ju till en viss grad
realismens mål. Då vi i nio fall av tio se vår
omgivnings ansikten en face eller med någon
vridning, men däremot ej i ren profil, blir det
självfallet ställningar av förstnämnda art som
realismens porträttörer instinktivt utvälja för
sina modeller.
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
