Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Venetianska renässansporträtt. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ve ri etianska renässansporträtt
Lorenzo Lotto: L^aura di Pota (?).
B r er a, Milano.
angest för mördare och som oavlåtligt
sysslar med att genom motåtgärder
neutralisera faran. Angesten var en av den
»levnadsglada» renässansens avigsidor, en
produkt av vidskepelse och djuriskhet i
förening. För flertalet renässansmänniskor
blevo konst och dikt blott narkotika, vilka
till en tid hjälpte över den brustna tron
på godhetens och rättfärdighetens Civitas
Dei, denna orubbliga tro vilken åt
medeltiden, allt mörker till trots, färlänar både
logik och storhet.
Barnets psyke passar naturligtvis lika
litet som kvinnans för Tizians i högsta
grad manliga temperament. Väl har han
lyckats få fram en god del av det
förgrämda hos Eleonora av Urbino,
Francesco Marias olyckliga maka (Florens).
Men som regel är det blott det
modellmässiga hos kvinnan, icke hennes
nyanserade själsliv, som intresserar Tizian.
Det är honom likgiltigt, om hans älskade
dotter Lavinia fungerar som Pomona
(Berlin) eller Salome (Prado) ■— hennes
sköna, sinnliga anletsdrag förändras ändå
ej. Han målar henne några å senare
i bruddräkt — en utsökt utstofferad docka
— och kort före hennes död
återger han hennes pussiga
matronefysio-nomi. Men vem hon egentligen var,
om hon inom sig hade något av sin fars
väldiga ingenium, veta vi lika litet för
det. Inför Tizians kvinnor frågar man
ej efter personligheten; man låter sig
reflexionslöst tjusas av dessa prunkande,
onyttiga blommor, dessa präktiga pärl-
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
