Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Venetianska renässansporträtt. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
sällan genom hans konst. Ett är visst,
denna konst griper oss i hjärterötterna.
Så känsligt har människan kanske aldrig
tillförne blivit skildrad. Det är emellertid
icke blott smärta som Lotto skildrar,
även för den harmoniskt arbetande
intelligensen har han ett levande intresse.
En arkitekt kunde vara stolt över att
se så sympatisk och skarpsinnig ut som
hans Berlin-gestalt, och en lärd tänkare
skulle knappast kunna önska sig
värdigare tolkning av sina idéers upphöjdhet
än hans London-porträtt.1
Av största intresse är, att ali olikhet
till trots Tizian livligt synes ha
uppskattat Lotto. Det finnes bevarat ett
brev från Pietro Aretino till Lotto,
skrivet 1548. Aretino hälsar i brevet
Lotto från Tizian, vilken nu är i
Augsburg, sysselsatt med Habsburg-porträtten.
Tizian hade skrivit till Aretino, att hans
glädje skulle fördubblats, om han blott
hade tillgång till Lottos öga och
omdöme vid granskningen av sina arbeten.
Aretino själv berömmer Lotto åter för
hans fromhet och för att han ej var
avundsam mot andra. Han tillfogar, att
rangplatsen inom måleriet närmast
efter Tizian bör tillfalla
Lotto.
Det lider intet tvivel,
att för porträttmåleriets
vidkommande Aretino
har rätt. I ali sin
begränsning som målare,
är Lotto som psykolog
t. o. m. större än sin
store landsman. Han är
i detta avseende i märk-
lig grad före sin tid. Den djupaste
porträttkonst, som efter den
venetianska renässansens tid sett dagen i
Europa, Rembrandts, kan sägas
med-eller omedvetet knyta an just vid den
fina tråd, varmed Lotto pejlat
människosjälens djup.
Tizian och Lotto äro det venetianska
renässansporträttets stormästare. De
komplettera varandra. Deras bildvärld utgör,
sedd som helhet, en mer övertygande
återspegling av epok och miljö, än
något annat tidevarv kan uppvisa.
Rembrandts underbara människogalleri, om
det också kompletterades med Frans
Hals’, utgör härvid intet undantag. Ty
vi få komma ihåg, att medan tidens
märkvärdigaste personligheter suttit
framför Tizians staffli och därifrån levande
skrida oss till mötes, så tvingas man
hos Rembrandt i kontakt med en massa
i och för sig skäligen ointressanta
personer, under det att man där förgäves
letar efter en Grotius eller en Spinoza, en
Cromwell, en Fredrik Henrik av Oranien
eller en drottning Kristina.
Men liksom Rembrandt ge både Tizian
och Lotto i sina porträtt även åtskilligt
mer än blott sin samtid.
Ty som hos Shakspere
uppenbara deras
gestalter det rent mänskliga i
dess för alla tider och
miljöer gemensamma
väsen. Med fog kan man
därför säga, att intet
mänskligt varit det
venetianska porträttmåleriet
främmande.
WF
Wi
fe-A
Okänd venetiansk
mästare; Zaecaria
Barba-ro, prokurator av San
Marco. 1 ‡8o-t al e t.
1 En förträfflig karakteristik av Lottos konst lämnas av Sirén i ovan citerade årgång av
Konsthistoriska sällskapets publikation.
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
