Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nils Personne. 50 år vid teatern. Av Sven Söderman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S ven Söder m a n
på en förhärskande egenskap, ett
ma-niakalt själstillstånd, en personlig defekt.
Han har spelat den obeslutsamme, den
avundsjuke, den förslagne, den vresige,
den stupide och narraktige, dekrepiten,
den naivt självmedvetne, den sarkastiske,
den spirituelle — han har givit det
komiska majestätet i ali dess glans, men
också humorn och vitsen.
Hans styrka har varit den
karakteristiska konturen och den i detalj
konsekventa genomföringen av »la faculté
maitresse», men han har samtidigt givit oss
individuellt trovärdiga människor. Man
glömmer icke hans stelbente byråchef i
den italienska komedien »Kronans kaka»,
gubben Winkler i »Guld och gröna
skogar», vilken höll på att stupa som en
fantasiens martyr, men repade sig för
att bli det genialiskt planerade tiggeriets
diktare, hans andligt ruinerade gamle
roué i »Gurli», hans avsigkomne notarie
i »Ett lysande parti», som tvingas leva
parasitliv hos en familj, där han alltid
förolämpas, och som tar sin revanche
med utsökt raffinemang och oförlikneligt
självbehag, hans lörd Loam i »Den
beundransvärde Chrickton», en
Dickensfigur med frodig humor, hans cyniskt
joviale biografdirektör i »Paradsängen»
och hans med spiritualitet laddade, både
i den intellektuella och fysiska rörelsen
ungdomligt spänstige greve i
»Nationalmonumentet». Skådespelaren var 73
år, då han gjorde sistnämnda roll och
därmed gav ett märkligt prov på sin
oförminskade gestaltningsförmåga. Han
var ett år äldre, då han skapade sin
originelle Daniel Heire, till apparitionen
något påminnande om Almlöfs, men för
övrigt i sin strålande nyfikenhet, i sina
hjärtligt skadeglada repliker, i
temperamentets ungdomsfriskhet i den groteska
gubbkroppen en »ursprungsmänniska»,
som man tyckte sig se för första gången.
Aven i sådana icke direkt komiska
Ibsen-roller som Relling och Engstrand har
han givit de personliga särmärkena och
gjort människoframställningar med
överraskande skarpsynthet.
Vid Nils Personnes ovannämnda
50-årsfest höll också Harald Wieselgren ett
muntert skåltal och sade bland annat:
»Du är allt bra mycket roligare nu än
då du var aderton år!» Det var icke
bara ett skämtsamt yttrande — det låg
sanning däri. Personne har blivit roligare
med åren, därför att han förstått att ge
sin komik en allt mer och mer
konstnärlig form. Han har givit ett lysande
exempel på en skådespelare, som ända
in i sin höga ålder oavbrutet gjort
framsteg, som man aldrig kunnat påstå ha
varit bättre förut och som även vid
repriser av gamla roller gjort nya
utarbetningar. Ett konstnärligt samvete, en ideell
strävan att närma sig fullkomligheten,
har alltid varit den ledande principen i
hans skapardrift. I femtio år har han
varit skådespelare under konstnärlig
utveckling. Icke i mannaminne ha vi haft
ett motstycke därtill. Han är förtjänt av
en plats i Talias panteon som vår siste
klassiker på scenen.
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
