Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bolsjevikerna. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bolsjevike r n a
Under det att nu det politiska livet i
Europas fasadvåningar fortgår på detta
sätt, ha ledande andar bland folket åt
gårdssidan till tröttnat på alltsamman,
kastat ut samtliga möbler genom fönstret och
startat en ideal existens på golvet.
Någon systematisk framställning av
bolsjevikernas ideologi ger inte professor
Karlgren i sin bok, och det vore kanske
svårt, för att inte säga omöjligt, att ge
någon sådan. Som han säger i sitt
företal, har han mindre intresserat sig för
deras teoretiska läroskrifter, än för den
litteratur och press som avspegla
resultaten av deras teoriers omsättning i
praktiken. Bristen är inte mycket kännbar.
Dels äro de i boken anförda
yttrandena av ledande män inom
bolsjevikintelligensen, om en sådan term trots sin
an-fäktbarhet kan tillåtas, så pass talrika och
belysande, särskilt i kapitlet om deras
pedagogiska system, att man därigenom får en
hjälplig inblick i deras teorier. Dels kan
man överhuvud ställa sig tveksam om,
huruvida rättskaffens bolsjeviker enligt sina
egna kunskapsteoretiska förutsättningar
strängt taget kunna ha några teorier alis,
i den mening vi bruka ordet:
»Det finns», säger Trotskij, »vetenskaper,
idealistiska, högtravande, abstrakta, från
början till slut lögnaktiga, förknippade med
’eviga sanningar’ och annat dylikt trams
— dem sopa vi bort samt och
synnerligen.»
Härmed syftar han givetvis främst på
de opraktiska ting som inte äro till direkt
gagn för bolsjevikerna och som därför
skola försvinna, logik, filosofi, etik,
historia, klassiska språk, humaniora i
allmänhet, o. s. v. Men satsen är i själva
verket vidsträcktare än så, och man kan
försjunka i ett bottenlöst drömmeri över
densamma. Man kan fråga sig, om då inte
t. ex. kommunism är en ’evig sanning’
för Trotskij själv. Eller Marx? Eller
proletariatets diktatur? Eller den politiska
katekesen? Och för den händelse så inte
är fallet — vilket synes vara klart av
hans yttrande — hur lång giltighet ha då
dessa ting i sin egenskap av temporära
sanningar? Ar sanning endast detsamma
som praktiskt nyttiga ordkombinationer,
d. v. s. för en man i Trotskijs ställning
detsamma som framgångsrik agitatorisk
humbug? Kan man överhuvud uttrycka sig
i ord, formulera ett omdöme vilket som
helst, utan att erkänna ’evig sanning’
såsom en idé? Heraklitus från Efesus, som
lärde alltings föränderlighet, fostrade en
lärjunge som emigrerade till Athen, och
som därstädes, när atenarna ville
disputera med honom, icke ansåg sig kunna
svara dem med ord, alldenstund varje
yttrandes giltighet varierade från
ögonblick till ögonblick, utan endast förmedelst
tecken och åtbörder försökte göra
begripligt för sina vederdelomän, att han icke
var identisk med sig själv. Trotskijs skola
befinner sig i en analog situation genom
att ha dragit nära till hands liggande
konsekvenser ur vår tids mest remarkabla och
oftast anlitade andliga tillgång, nämligen
det vulgära utvecklingsbegreppet. Allting
utvecklas (så resonnerar inte bara
Trotskij), det ser man ju klart för sina
ögon-var dag, sociala inrättningar, åkdon och
frisyrer och kolorerade filmer m. m., vi
leva med ett ord i framstegens
århundrade, etc.: alltså utvecklas människan
också andligt, ty principen är tvivelsutan
allmängiltig; efter allt att döma sker
processen t. o. m. i accelererat tempo: då
utvecklas givetvis också mänsklighetens
andliga möblemang, d. v. s. »sanningen»;
allt prat om eviga sanningar blir sålunda
föråldrat nonsens; vilket skulle bevisas. —
Och efter någon sådan tankegång bli så
papegojartat upprepade talesätt som
utvecklingens gång o. d. omkvädet i alla
situationer och inför alla problem.
Begreppet är i själva verket minst lika
fördärvligt och själsdödande som
muhammedanernas berömda fatalistiska »Kismet»;
alla idéer drunkna i denna gemensamma
groddamm, alla värden utplånas och allt
ansvar försvinner. Inför vad som än
lan-ceras av förryckta infall, inom politik,
konst eller litteratur, måste man från
vul-gär-evolutionistisk ståndpunkt nöja sig med
att tänka ungefär — ’tja, det ser
onekligen konstigt ut det här; men, vem vet?
det är nog en framtidssak, det är
utvecklingens gång; det är bäst att försöka vara
modern och följa med sin tid och sträva
efter att andligen tillägna sig eländet
ifråga’.
Man behöver kanske inte inför allt
detta vara alltför pessimistisk; ty om nu
enligt hypotesen allting verkligen
utvecklas, bör väl mänskligheten med tiden
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
