Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förk ’d xn inge n
ling att fastna med: han hade verkligen
begått en oförrätt, ty barnet var tydligen,
som hon sade, icke tyskt. Han visste ju
icke detta, men i alla fall — hon hade
skäl att bli uppbragt, trots att hans
misstag var ursäktligt, och att han också
genast bett om ursäkt för det.
Emellertid var det oförsvarligt att fara ut, som
hon gjort, — komma med förolämpande
ord! — blanda in Gud i dylikt! Vad
menade hon, om hon icke var förryckt
av naturen?
Men just i detta kände han, att hans
tanke på nytt genomstacks av något
vasst, och som icke släppte taget. Det
var tämligen ovisst, om Huskins
egentligen trodde på Gud, ehuru han själv
aldrig hade gått till botten med den
frågan; men säkert var, att han i alla
fall var rädd för ordet. Om nu den
okända verkligen utförde sin hotelse, var
det någonting i hög grad kusligt däri.
Han hade aldrig brustit i respekt för
det upphöjda begreppet, och det var
oroande att nu veta sig bli bakdantad
på sådan ort. Visserligen var ju Gud
rättvis och kunde genast avfärda ankla
gelsen, men bakom honom återstod dock
något irrationellt, magiskt och
oberäkneligt, vars verkan kunde utlösas liksom
oberoende av hans egentliga mening,
något nyckfullt och blint som åskan —
med ett ord olyckan som primitiv makt.
Detta var lika litet att leka med som
trettontalet bland gäster eller
mascotkulten eller förmågan hos trä att avleda
faran för luftbomber, eller de hundra
andra vidskepelserna från krigsåren, som
naturligtvis voro vidskepelser, men
fördenskull icke att ostraffat trotsa. Och
det var just vad den okända damen
visste, och därför hade hon talat, som
hon gjorde, — damn her impudence! —
och nu hade han henne kanske helt nära,
säkert kvar i staden ruvande sin harm
vid gossens säng. Och harmen var, som
sagt, delvis berättigad — han kunde
icke neka till det — hur tokigt och
meningslöst hon än hade uttryckt den.
Det var hårt att råka ut för dylika
tankar, när man var litet trött och alltså
mindre motståndskraftig än annars, och
när man frös om benen av fördömda
utländska stengolv. Bäst att lägga det
åt sidan och somna som vanligt och
slå det definitivt tillbaka, om så vidare
behövdes, när man var bättre rustad.
Men det blev icke lätt att somna.
Tankarna följde med i sängen, och i det
horisontala läget tycktes de först riktigt
få jämn mark att löpa på, ständigt
återvändande till ett bord, där ett stort rött
limonadglas glänste, liksom lampan
bredvid honom gjort, just i det den släcktes.
Därtill var han nyfiken på, om något
särskilt skulle te sig, när klockan blev tolv,
och han kunde icke låta bli att tända
och släcka, ehuru han var gång blev
mera förargad över sin svaghet. När
tiden var nära, föredrog han, som något
slags trygghetsåtgärd, att ha ljuset
på-vridet, men i det han stirrade rätt upp,
fann han dunklet under taket underligt
och på något vis levande. Det hade förut
hörts åtskilliga ljud i det stora hotellet,
alla dock så likgiltiga, att han icke brytt
sig om att förklara dem. De voro av
samma slag nu, men tystnaden emellan
dem hade förändrats till något så
andlöst innehållsdigert, att varje litet avbrott
väckte hans spända intresse. An var det
ett par skor som släpptes i
korridorgolvet, än fotsteg, som skredo fram och
gåvo ett oändligt perspektiv åt samma
korridor, än nycklar som vredos om i
lås med liksom skrämd brådska, eller
diskret dämpat tal, som just därigenom
utmanade till gissningar.
Och så, med avlägsen klockklang
bakom sig, något helt annat, något glidande,
tungt och hemlighetsfullt som arbetade
sig upp mellan murarna, — och själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
