Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Per Henrik Ling. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Henrik Ling
detta gick han, såsom nämnt, sina egna
vägar.
En av Lings forsyndelser hette Gylfe
och var ett epos som, ehuru aldrig
fullbordat, räknade över 12000 verser.
Gylfe möter oss hos Ling först 1810
såsom namnet på ett kortare episk-lyriskt
poem med energiskt anslag och
rymmande en tendens som kom alla svenska
patrioters hjärtan att klappa, ty i de
målande verserna med deras ossianskt
töckniga scener begrät skalden Finlands
förlust och predikade revansch mot den
ryske rövaren. De vittra smakdomarnas
mottagande av denna dikt blev
översvallande, men kom dess skald att
förgäta, att ett lyckligt grepp kan, förnyat
i det oändliga, bli ett missgrepp. Det
poetiska lyckokast, som Ling gjort,
beslöt han att utnyttja till det yttersta,
och resultatet blev 1812 och 1814 års
Gylfeepopé. Till anläggningen liknar den
i åtskilligt 1700-talets pseudoklassiska
hjältedikter, och skulle man kunna tala
om en modern tendens, så skulle det
vara den romantiska expansionsdrift, åt
vilken Ling skattar. Lings epos borde
enligt hans eget förmenande rymma allt:
myt och saga och historia och
litteraturkunskap och näringsgeografi; de voro
encyklopediskt hållna. Man skulle efter
skaldens recept läsa hans opus på tvenne
sätt: ett naivt och ett skarpsinnigt. Man
kunde dels läsa rätt fram och okonstlat
glädja sig åt vapenbrak och stridsbuller,
men den esoteriskt anlagde kunde
dessutom läsa ut ur de traditionella intrigerna
de krigspolitiska händelserna under de
för Sverige kritiska åren 1808—1814.
Kritiken underrättade Gylfeskalden om
hans misstag att i sin poesi fornkläda
Inrikestidningens krigsnotiser, och Ling
fullbordade aldrig sitt verk. Men
åtskilligt därav, framför allt det episka
gudamaskineriet, möter oss i hans hjältedikt
Åsarne, ännu mera jättelik till plan och
omfattning än Gylfeepopén. Den blev
hans litterära livsverk och skulle i sig
upptaga allt vad de nordiska källorna
och den moderna vetenskapen hade att
berätta om Skandinaviens första öden.
Att arbetet för att bli färdigt krävde
nära nog en tidrymd av 20 år förvånar
ingen, i ali synnerhet som Ling hann
med så ofantligt mycket annat, bl. a.
ett flertal götiska dramer.
Att räkna upp namnen på allt vad
skalden Ling skrivit, skulle icke löna
mödan, ty få läste hans arbeten då de
kommo ut, och ingen orkar göra det
nu, icke ens de kraftigaste gymnaster.
Lings fabuleringsförmåga är trots hans
diktverks voluminösa omfång ytterst
torftig, han sökte städse stöd för sin
framställning i urkunder och räknade det
nära nog som ett fel att hitta på något
själv. Lings skildring av de götiska
hjältarnas liv blir ofta den lärde och
pedantiske antikvariens. I ivern att göra sin
berättelse acceptabel för sina läsare
vädjar han icke blott till sina källor, utan
det händer att han för säkerhets skull
kollationerar deras uppgifter med dagens
erfarenheter. Åsarne var av Ling
uppbyggd i tvenne våningar, en mytisk och
en historisk, och i den senare fingo
följaktligen endast de gestalter som tillhört
verklighetens värld röra sig. För den
tidens fornforskare och i ali synnerhet för
Ling var mycket historia, som en senare
forskning hänvisat till sagans område,
och mer än en gång stod han inför den
paradoxala situationen att göra sanningen
sannolik. Han försåg då stället med en
upplysande och för skeptiska läsare
övertygande kommentar. Så t. ex. ledsagar
han sin framställning av den historiske
Odens kärleksförhållande till Rinda —
Odén skulle enligt Lings kronologi vara
omkring 80 år — med följande not:
Denna händelse är tagen af Saxo. Asa-Oden
kunde vid denna tid vara vid pass 80 år, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
