Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli L i n de r
enda anknytningspunkt, och där var och
en därför kände sig ytterst mai à son aise
i den av Ellen ordnade samvaron.
Hur fascinerande var icke Ellen Keys
låga och distinkta, varma och fylliga
stämma, beledsagad av hennes klara blick och
hennes rofyllda rörelser! Även när man
läste henne var det stämman man hörde
och henne själv man såg bakom det tryckta
ordet. Emilia Fogelklou ger uttryck för en
träffande iakttagelse när hon yttrar: »Det
är som befunne sig Ellen Key ständigt i
en vänkrets, där hon tryggt kan säga vad
som faller henne in, viss om att åhörarna
bakom ordens flöde taga som kompass det
tonfall som anger den verkliga
strömriktningen.» Det var ju i någon mån
ursäktligt att de som ej ägde denna kompass
ibland kände sig förbryllade i fråga om
väderstrecken! Ellen Key står i det fallet
helt annorlunda till sitt författarskap än
t. ex. en Viktor Rydberg, vilken som
människa är fullt umbärlig för tillägnelsen av
hans verk, under det att hon med en annan
av sina samtida, på ett helt annat område,
nämligen Artur Hazelius, hade gemensam en
sådan personlighetens makt öga mot öga.
Hur genomvärmt hennes verk än var av
hennes personlighet, hade alltid hennes
personlighet värme att ge utöver verkets.
Givetvis måste detta faktum betyda ett
minus för framtidens uppskattning av Ellen
Key, liksom för dess uppfattning av hennes
inflytande på och betydelse för sin samtids
människor. För dem är »det levende Ord»,
vilket Ellen Key som deras främsta
förmedlare av andliga värden gav dem — som
människa, som lärare, som vän — dyrbart och
oförgätligt. På samma gång kan man dock
säga att den uppfostran av oss till
»självtänkare» som Ellen Key ställde som en av
sina viktigaste uppgifter och hennes maning
att aldrig svära på magisterns ord i viss
mån motverkades genom den fascinerande
övertygelse med vilken hon själv svor
åtskilliga tro- och huldhetseder.
Det är mig angeläget att i detta
sammanhang på förekommen anledning yttra några
ord om förhållandet mellan Ellen Key och
den krets som under hennes stockholmstid
stod henne nära.
I ett av de många uttalandena vid Ellen
Keys död hävdades nämligen att vår
generation, och särskilt den del därav som fått
sin representation i Hanna Paulis tavla
Vännerna, ej skulle ha fått en så »slaggfri
bild» av Ellen Key som den följande, ty
med vårt kotteri väsen skulle ha följt »en
viss sötaktig instängd avgudadyrkan». Vi
sutto några av dessa gamla tillsammans
och läste detta, och vi logo vid minnet
av Ellen Key under 80- och 90-talen.
Men så talade vi allvarligt om den
mytbildning som oundgängligen följer stora
personligheters eftermälen. Visst voro vi
imponerade av Ellen Keys mångsidiga
vetande, njöto av hennes fängslande
framställningssätt, gladdes åt hennes vänskap
och kände sorg och harm när hennes
heder kränktes. Med ett ord, vi älskade
henne. Men hur respektlöst skämtade vi
ej med henne, t. ex. då vi bevittnade
hur hon i sin renhjärtade naivitet höll
själsklinik för struntmänniskor av båda
könen, vilka berömde sig av ståtliga
själskonflikter och av att vandra på
»rödglö-dande golgatastenar» o. d., samt sin natur
och vana trogen släppte till sig personligen
för mindervärdigheten. Lika litet i fråga
om detta slags gästfrihet som i fråga
om den intellektuella nändes hon kasta
ut de obehöriga, de snyltande. Det brast
härvidlag i sanning åtskilligt i hennes
tillämpning av de båda valspråk: Distinguo
och Manu forti, som efter vartannat prydde.
hennes böcker. Vad så den sötaktiga och
instängda avgudadyrkan beträffar, så —
det må nu föga hedra vår framsynthet —
förstodo vi ej i vår fåvitskhet att det var
en blivande världsberömdhet, en som skulle
bli föremål för både inländsk och utländsk
helgondyrkan, som gick där så
anspråkslöst som en av oss. Det var i stället just
generationen efter vår som hissade upp
Ellen Key på piedestal — d. v. s. sedan hon
kommit hem som præceptrix Germaniæ —
som utnämnde henne till Världssamvetet —
Världssierskan — Sibyllan på Strand o. s. v.,
och som tände den devota rökelsen samt
med allt detta delvis skymde bort
människan Ellen Key, den moderliga, den
trofasta, den ödmjuka. Det är återigen ett
synnerligen beaktansvärt ord Emilia
Fogelklou fäller:
»Att Ellen Key står levande, modig och
glad in i ålderdomen utan att ha låtit sig
skambitas av ali den gemena smuts som
man en gång överöste henne med — det
är en av de vackraste yttringarna av hennes
livstro. Har hon nått lika högt över rökel-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
