Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G tir li Linder
sen som över glåporden, då har hon mäktat
ännu mer.»
Om mina egna minnen av Ellen Key
under hennes stockholmstid, som
före-läserska om Människor i en liten privat
krets, som ordförande i sällskapet Nya
Idun, för vilket hon genom sitt idealiska
sätt att sköta klubban skapade en
glansperiod, som medelpunkt i Tolfternas
samkväm, där hon lyckades åstadkomma ett
levande samarbete utan spår av
klassskillnad, och slutligen som värdinna på
sina mycket bekanta och besökta
söndagsmottagningar, som hade att uppvisa den
mest heterogena samling folk vilken gärna
tänkas kan -—- om alla dessa minnen har
jag vid skilda tillfällen i andra
sammanhang berättat och skall därför ej här
uppehålla mig vid dem. Jag skall erinra blott
om en enda episod, därför att den står i
samband med verkan på Ellen Key själv
av den förföljelse som då gick ut över
henne. Som exempel på dennas art berättade
fru Dagny Langen-Sautreau, dotter till
Björnson vid sitt senaste besök här, att då hon
1903 var i Stockholm inbjöds hon av en
framstående dam till middag. Denna bad henne
nämna ifall det var någon hon särskilt
önskade träffa. När fru Langen sade: Ellen
Key, fick hon till svar: Nej, hon kan inte
bjudas i hederligt sällskap. — Nåväl, det
var våren 1903, när Ellen Key skulle flytta
från Stockholm. Hennes vänner önskade
hålla en avskedsfest för henne efter hennes
sista föreläsning på Stockholms
arbetarinstitut, och jag skickades som ombud.
När jag äntligen slapp in — det var ju
vardag, och då öppnade Ellen Key i regeln
inte sin dörr för någon — blev jag
emellertid ytterst illa mottagen. »Jag hatar och
förbannar er om ni ställer till med en fest,
och jag går inte dit», och så brast hon i
.gråt. Därefter tog hon fram och visade
imig en diger lunta smädeskrifter av alla de
slag. O, du hederliga svenska folk! En
sådan samling av dumhet, elakhet och råhet!
Man förstod sannerligen att Ellen Key kände
sig inte längre orka med människorna
— vare sig fiender eller vänner. Emellertid
lyckades hennes ungdomsvän Lisa
Hultin-Pettersson, som var närvarande, och
undertecknad övertyga henne om orättfärdigheten
i att de senare skulle lida för de förra,
och Ellen gav med sig. Det blev en
utomordentligt vacker fest, och hon kände sig
övertygad att ali den värme som omgav
henne var den äkta och oslitliga vänskapens.
Festen saknade ej komiska poänger. Så höll
t. ex. August Lindberg ett tal.i den allra
högsta stilen, i vilket han berättade att han
samma kväll — valborgsmässoaftonen —
kommit resande från Gävle och längs hela
vägen sett eldarna flamma ur tjärtunnorna
på höjderna. Och så utbrast han på sitt
patetiska dalamål: »En sådan tunna är
Ellen Key!»
II.
Alla de sår livet slog Ellen Key — när
hon citerar Rahels vittnesbörd: »Intet slag,
intet stygn, ingen spik eller udd blev mig
besparad», känner hon sig på samma gång
avge en självdeklaration — läktes
emellertid mer och mindre långsamt, utom ett:
förlusten av hennes barndoms- och
ungdomshem, Sundsholm. Världsmedborgaren och
jordklotspatrioten Ellen Key hade sina
djupast sänkta rötter i denna lilla fläck
jord, och aldrig blev hennes stämma så
gråtfylld och vek som när hon någon
sällsynt gång talade om den. Strand kunde
aldrig för henne fullt ersätta Sundsholm.
Visst samlade hon på Strand många
minnen från föräldrahemmet, visst blommade i
trädgården samma blommor och skördades
samma frukter, och visst hade hon i skogen
intill en plats varifrån utsikten var sådan,
att hon kunde drömma sig tillbaka till
Sundsholm. Den platsen hade hon ej
uppenbarat för någon. Men en person för vilken
hon berättat att den fanns fick en dag
under en vandring i skogen se Ellen Key
sitta på en sten, storsnyftande. Han smög
sig obemärkt förbi, ty nu visste han var
platsen var. Men — vad vittnade de
tårarna annat än att Ellen Key aldrig
upphörde att i sitt hjärta jämföra och längta?
Ej heller kunde hennes hemkänsla bli
densamma på ett ställe där hon av stora skaror
betraktades liksom ett museiföremål eller
en turistsevärdhet. När man läser igenom
hennes gästbok häpnar man över mängden
av för henne fullkomligt likgiltiga namn.
A andra sidan måste under de senare åren,
då hennes arbetskraft var minskad och
resorna blevo henne mer besvärliga och
därför företogos mera sällan, den under
vintern så gott som fullständiga isoleringen
IOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
