Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Torgny Segerstedt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torgny Segerstedt
gemensamma bördor för höga ändamål.
Han saknar med indignation den starka
personliga insatsen, lusten att segra eller
dö — om, också bara den politiska döden
— för en egen övertygelse. Martyrer eller
ämnen till martyrer är det ont om i vårt
politiska liv. Man fogar sig och bär utan
nämnvärt obehag sin lyckligtvis icke
bestämbara bråkdel av ansvaret. Kan man
.icke göra något annat, kan man alltid
tjäna fosterlandet genom att tillförsäkra det
sin förmåga vid nästa val. Ett särskilt
irriterande drag får denna ängsliga flathet
genom herrar riksdagsmäns naiva
självbelåtenhet, roligt illustrerad av Herman
Lindqvists bekanta uttalande: »Inom
riksdagen mötes man ej av någon egentlig
parlamentsleda.»
Det är särskilt tvenne yttringar av svensk
demokrati som gått honom djupt till sinnes
— oviljan mot försvaret och välviljan mot
fackföreningstyranniet. Varje statsstyrelses
främsta skyldighet är att upprätthålla
landets värnkraft utåt och hävda laglydig
ordning inåt. I stället bryter man ned
försvaret och ser lugnt på, huru nävrätten
alltmera träder i rättens ställe. Lika
betänkliga fenomen skönjer han, om blicken
riktas mot andra demokratiska länder. Han
kommer därför till den uppfattningen, att
demokratin bevisat sin faktiska
inkompetens att handhava riksstyrelsen. I
pessimistiska ögonblick undrar han rent av, om
icke den europeiska kulturen vandrar mot
sin grav. I mera optimistiska stunder hoppas
han på samhällenas självbevarelseinstinkt,
och då dragas hans tankar — om också
icke hans sympatier — till fascismen. Han
betraktar den som en ytterligt farlig kur,
men har klart för sig, att i elfte timman
tillgripes den det oaktat, om patienten har
någon livslust kvar. För Sveriges del
konstaterar han emellertid, att det endast är
de dåliga samvetenas spökrädsla som
hyser någon fruktan för fascism. Den svenska
samhällskroppen är utan tvivel så sund,
att den kan effektivt reagera mot den
demokratiska sjukans förslappningsfenomen,
innan dessa tagit en verkligt krisartad
vändning.
Närmare en tredjedel av artiklarna i
»Händelser och människor» handla om
människor, och dessa spela en avgörande roll
även i de övriga två tredjedelarna.
Författaren intresserar sig nog livligt även för
händelser. Men icke så mycket för själva
fakta. Det är det bakomliggande
psykologiska förloppet han vill åt. Han söker
alltid människan bakom handlingen. Härav
hans mörksyn. Han finner alltför ofta små
och obetydliga människor bakom stora
händelser. Men härav också hans optimism.
Var helst en stark och ädel personlig
insats gjorts, är han entusiastiskt med och
tror pä idéns slutliga seger även i mycket
mörka situationer. Så ser han trots allt
förhoppningsfullt på nationernas förbund.
Han tror, att Woodrow Wilson utsått en
odödlig idé, prisar honom som ett
kulturens offer och är upprörd av hans
olycksöde. Han kallar honom »en ideolog, en
skolmästare, ett skröpligt käril, men
gudabenådad, korad att brännas till stoft och
aska av den stora idéns eviga eld.»
Segerstedts levande mänskliga intresse
träder också i dagen ■— vackert och klokt,
kvickt och elakt — i hans många porträtt
eller snarare porträttskisser av svenska
samtida. Somliga — t. ex. bilderna av
Billing, Thyrén och Kalle Starbäck —
äro gjorda med betagande friskhet och
stilistiskt mästerskap. Han arbetar i sin
porträttkonst med en rent förbluffande
psykologisk närgångenhet, men sårar dock
knappast, så livligt är hans mänskliga
med-kännande, så säker hans hand och så
friskt hans humör.
Från en annan synpunkt av stort intresse
är hyllningen till Ellen Key. Den är
skriven med osedvanlig värme och en nästan
reservationslös beundran. Författaren säger
rent av, att ingen nu levande svensk har
övat ett så vitträckande inflytande på sin
samtid som Ellen Key, och anser, att man
får gå tillbaka till den heliga Birgitta för
att finna en svensk kvinna som gjort en
motsvarande insats i sin tids rannsakan av
och syn på sig själv. Finner man icke i
denna utomordentliga uppskattning av Ellen
Key i viss mån klaven till Segerstedts
egen underligt sammansatta personlighet
— en idealist med stark dragning åt det
mystiska, en klarögd, skarp och kvick
psykolog och en aldrig vilande stridsman.
Som han är, är han ett omistligt värde i
svensk journalistik.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
