Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
kammarjunkare med Don Juansrykte och
betjänt bär en nyårsafton upp i sin våning
en flicka, som vrickat foten. Betjänten
räddar sin herre genom sin förslagenhet —
han har trots sin låga börd ett kvickt
ingenium — från en del björnar, och
kammarjunkaren slår upp med sin i alla
avseenden osympatiska fästmö och ingår
förlovning med den vrickade, vilken visar
sig vara en förmögen godsägares dotter.
Några pantsatta pantalonger och även något
nyssnämnda kärlek hindra kammarjunkar
Stjerna från att på nyårscouren utöva sin
tjänst vid Hans Majestäts mottagning —■
Hans Majestät får vänta. Värre sorger ha
tyvärr träffat vår avhållne monark.
Det är något rörande med
konservatismen på teatern. Att en kammarjunkare —
han har ingen lön, vilket bör lugna dem
som tro att kammarjunkarna komma på
debetsedeln, och denne ägde inte något
annat heller — med vårt obehagliga
prisindex skulle kunna livnära en betjänt
förutom sig själv, är fantastiskt. Ingen nu
levande kammarjunkare torde ha betjänt;
möjligen har någon en rik och förnäm
pappa, som har en dylik. Men saken är
den, att för intrigen fordrades på
1600-talet ofta en betjänt, och han har fått följa
med tills dato, och förmodligen skall han
följa med in på 2000-talet. På 3000-talet
äro kanske betjänterna återinförda i
verkligheten, och på scenen skola de aldrig utdö.
Det var en av de spelande som gjorde ett
mästerstycke av sin lilla roll. En indrivare,
en korrekt halvherre av skånsk extraktion
både talade och tog supen så att hjärtat
värmdes. Det var herr Nils Wahlbom som
skapade en ny, visserligen litet avsigkommen,
men dock människa av Johan Elof Pireus.
Idén med att göra en skolteater, d. v. s.
ge på tidigare timme vissa för skolungdom
av olika åldrar lämpade föreställningar, är
synnerligen tilltalande. Härigenom
understrykes, och i många kretsar behövs detta,
att teatern är en konstform som vänder
sig till alla och som ej bara är till glädje
utan också gagnar den andliga odlingen.
För mången — och detta alldeles
oberoende av skolteatern, som jag hoppas skall
få bestå i sin nuvarande form — förefaller
det dock även önskvärt att till
verkligt goda och ur alla synpunkter värdefulla
skådespel några hundra biljetter såldes i
skolorna ett par gånger under terminen
och till ett pris av fjärdedelen av det
ordinarie. Då kunde ungdomen ha den festliga
känslan att vara med på en föreställning ej
blott för barn och präglad av den
högtidlighet som ännu kan finnas kvar som en relikt
från teaterns religiösa ursprung. Man säger,
att en dylik föreställning slutar för sent. Ser
man efter, hur stor procent av
biografbesökarna på sista föreställningen utgöres av barn
i skolåldern, förstår man, att ett tillräckligt
stort antal föräldrar ej skulle ha något emot
att tiågon gång under terminen låta barnen
besöka en föreställning mellan halv 8 och
halv ii. Det vore naturligtvis alldeles
naivt, om man inbillade sig, att
skolungdomen, den manliga och den kvinnliga,
skulle välja klassiska pjäser. Många skulle
naturligtvis, liksom jag själv skulle gjort det
då jag var skolgosse, helst valt de mindre
lämpliga. Men det är ju ej frågan om att
sända ungdomen på vilka pjäser som helst.
Meningen skall väl vara att få dem att se
någonting litterärt värdefullt, som fordrar
eftertanke och som sedermera stannar som
ett betydelsefullt minne.
Men därom kan, som om alla etiska
och pedagogiska frågor, diskuteras i
oändlighet. Huvudsaken är, att någonting gjorts,
och man har alla skäl till tacksamhet mot
dem som föranlett, tillåtit och anordnat
Oscarsteaterns teaterföreställningar för
skolungdom.
Då jag först hörde, att Carl
Gyllenborgs Svenska sprätthöken skulle spelas
som skolteaterns första program, föreföll
det mig litet väl krävande för skolungdom.
Men det kan ej nekas, att stycket, som
lär vara läst under litteraturtimmarna i
flera skolor — det vore ganska roligt att
veta i vilka och i hur många som den
viktiga litteraturläsningen tagit sådana
proportioner, att »Sprätthöken» medhunnits—,
är mera än en litteraturhistorisk kuriositet.
Det är ej bara det första svenska originalet
och hundranittio år gammalt, det för också
med sig en fläkt av det verkliga
sjuttonhundratalet.
Just under de tider, då Carl Gyllenborg,
hattpartiets grundare, smickrade sig in hos
konung Fredrik genom sina reverenser och
baslementer för fröken Taube, författade
han detta sedolärande stycke, som 1737
uppfördes på Bollhusteatern av ett
amatörsällskap av unga tjänstemän. Med en all-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
