Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten F o gelqvist
chenpfad ur gröna glas medan
syrenkvistarna dofta på bordet; och hemvandringen
i den ljumma natten med spelande
spring-brunnar, månsken på trappgavlarna och
hornlyktor i gränderna har blivit en hel
liten prosadikt. Jag kan själv intyga att
den inte bara är vacker, utan sann. Med
samma talang har han målat en
helgonfest i Siena och en vårfrudag i Florens,
och så gripen är han av den sista miljön,
så stor är hans förmåga att smälta in i
den, att han med en liten (visserligen
halvt skeptisk) suck kan drömma om
lyckan att vara trädgårdsmästarmunk i
klostret Certosa, alldeles som han på sin odyssé
genom Östergötland fantiserar om
buskap-lansysslan på Grensholmens gård, »i en
atmosfär av kruthorn, bokdam, Gävle
Vapen, lavendel och jasmin». Han har sinne
för det intima som för det pittoreska, för
de små danska städernas idylliska
traditionalism likaväl som för de syndiga
flickorna i Avignon, alldeles under
påvepalatsets murar, och det sydländska hamnlivet
i Marseille. Och vill man äntligen få en
kvintessens av Torsten Fogelqvists
skildringskonst, vill man se ett landskap bli
ett själstillstånd, då skall man läsa
»Atmosfären Delft». Han har inte skrivit
skönare sidor. Hit, till den lilla holländska
staden, har han inte kommit som turist
utan som pilgrim. Han har sökt en själ som
hans egen själ länge i hemlighet ropat efter.
Han har längtat till en skönhet som inte
är död som Brügges eller maskstungen
som Venedigs, till en andakt som inte
kloroformerar utan styrker och ger hälsa
och liv, till en from harmoni som sysslar
med vardagliga ting under evighetens
synvinkel och som fyller hjärtat med sol och
hemvärme som Vermeers pensel fyller de
delftska interiörerna. Det är en blick för
komposition och färgvalörer i dessa
Fogel-qvistska beskrivningar som en
konsthistoriker av facket kunde avundas honom.
Det visar på en ali round-natur, som i
parentes sagt inte heller är främmande
för musiken.
Varenda människa som är värd namnet
håller på med sin självuppfostran till
döddagar. Medvetet och omedvetet sträva vi
efter å ena sidan förnyelse och å den
andra konsolidering — kort sagt, efter ett
andligt jämviktsläge. För den unge
akademikern och folkprofeten, som äntrade
sin kateder i alla Sveriges landsändar,
stod vågskålen och vägde mellan gammalt
och nytt, kammarlärt och livspraktiskt,
dröm och dåd, och den största vinst han
tog hem från irrfärderna var tron på
möjligheten att försona det skenbart
oförsonliga. Utrikesresor ställa ju oavlåtligt det
främmande mot det nationella, och hade
Torsten Fogelqvist inte återvänt med
någon annan behållning, så hade han alltid
vid hemkomsten kunnat slå näven i ett
svenskt furubord och försäkra att nu var
han dubbelt så mycket german och
protestant som när han for ut. Och så hade
han säkert till styrka och stadfästelse
deklamerat en dikt av Karlfeldt eller en gammal
svensk psalm — ty han är konnässör pä
vår psalmbok som på vår Fridolin. Men
han har medfört även andra behållningar
utifrån. Inför altaret i Gent har han känt
djupare strängar än de nationella vibrera
i sitt bröst, och det har blivit en hymn
till hela mänsklighetens strävan: »Den
värld vi genomvandra som eremiter och
pilgrimer är en värld av besvikelse och
överraskning. De fanor vi följa skola multna.
De springare vi tygla skola stupa. Våra
sånger skola tystna. De orgelpipor, av vilka
det stora världsinstrumentet är
sammanfogat, förlora sig nedåt i avgrunder utan
namn och uppåt i rymder utan gräns.
Vår jordiska kärlek får sällan sin lön, dess
frukter äro syrliga och bittra, och om
värdet av den himmelska veta vi intet. Det
enda som kan pressas fram ur allt är en
ton utan text, ett undermedvetet vibrato
som uppehåller hela vår ideella strävan
och förser den med näring och luft.
Upphör detta vibrato att ljuda, då har
materialismen segrat.»
Ligger det inte åtskilligt av
trosbekännelse i de orden?
.Detta är nu några personliga
anteckningar om vad som fallit mig in under
läsningen av Torsten Fogelqvist. De göra
naturligtvis inte anspråk på att ge någon
fullständig bild av mannen (hans politiska
dagsgärning är blott flyktigt berörd), och
kanske har han annat att säga andra. När
man repeterar en författare och i ali
synnerhet när man läser honom i sträck, kan
man inte gärna undgå att få i sig samma
saker mer än en gång. Vi ha alla våra
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
