Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstlitteratur från Finland. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensva?i
societetsdam i full parure. Själfullt uttryck,
lugn, vacker blick.1
Hon tillhörde det finländska samhällets
grädda. Fadern var friherre, president i
Vasa hovrätt och egendomsägare. I den
kulturbild, fröken Westermarck upprullar,
föras vi in i västfinländsk herrgårdsmiljö
med glatt familjeliv och obegränsad
gästfrihet.
Den unga frökens lust låg åt målning.
Hon fick lära konsten under ett par vintrars
vistelse i Stockholm, där hon fick lektioner
av Sandberg och Ekman. Hon kopierade
och hon målade porträtt — unga damer,
en smula stela i rörelsen, men med ett
vinnande individuellt tycke — och hon
deltog i Konstakademiens och
Konstföreningens utställningar. Så blev hon i
tillfälle att göra en resa i familjevagn söderut
till norra Italien och Paris, men då var
hon bröstsjuk, och ett år efter hemkomsten
var hennes timglas utrunnet.
Fredrik Cygnæus, Topelius m. fl.
hyllade med hänförelse hennes minne, och
Finlands konsthistoriker förbigå henne ej
bland pioniärer för det uppväxande
inhemska måleriet, den första kvinna som
ägde mod att i konsten se ej ett
tidsfördriv utan en livsuppgift.
Albert Edelfelts monografi är ännu ej
skriven. Men få konstnärers verk äro så
klart och mångsidigt belysande och så
rikligt samlade på en plats som Edelfelts,
och hans konstnärliga verksamhet torde ej
erbjuda forskningen många dunkla djup att
tränga in i. Hans betydelse som
banbrytare inom den nyare finländska konsten är
känd och erkänd — den sammanfattas av
Wennervirta i dessa ord: »han bragte vår
konst i kontakt med den franska
målarskolan och han lade grunden till en ny
folklivsskildring på naturalismens bas. Han
gav impulser, som andra målare begagnade
sig av, förde vidare och kompletterade».
Edelfelts personlighet, hans strävan och
hans miljö i Paris, där han fann sitt andra
hem utan att någonsin avbryta förbindelsen
med det rätta hemlandet, belyses på det
1 Det porträtt av henne, som ses på omslaget
till Ekman-monografien, målades av Ekman sex år
efter hennes död.
mest omedelbara och fängslande sätt i hans
brev till sin moder. Den nu utkomna
volymen sluter sig värdigt till de båda
föregående, med största pietet redigerade av
hans syster fröken Berta Edelfelt.1 De
utgöra värdefulla och högst intresseväckande
mänskliga dokument, intima bikter av en
son till sin förtrognaste vän. Modern levde
med i hans strävan och strider, i hans
ihärdiga arbete, i hans tvivel och i hans
segrar. Breven utgöra även tidsbilder av
största intresse. De ge en inblick bland
annat i hur en arriverad artist hade det
ställt i Paris i den gyllene tiden fram
emot 1800-talets slut.
Det är onekligen oroande att läsa om
hur jagad han kan vara av sällskapsplikter
och salongsliv och hur road han onekligen
är av sin mondäna miljö. Men han hör ej
till de konstnärer på modet, som slå sig
till ro på de vunna lagrarna, hans
fordringar på sig själv stegras alltjämt,
ständigt står det nästa verket manande och
sporrande för hans syn, han är alltid rädd
att ej överträffa sig själv och rädd att bli
efter i den stora kapplöpningen. Han
upprepar gamle Meissoniers fordran på
konstnären, att han »bör göra framsteg ända
till sin död», och han är minst av allt
den som skryter med sig själv, och lika
litet den som avundas medtävlare med
begåvning. På tal om de svenska
kamraternas framgång vid världsutställningen 1889
skriver han: »Jag tycker att alla andra ha
mera talang än jag, d. v. s. icke alla ändå,
ty det finnes bra många grymma brackor,
som borde förbjudas vid livsstraff att syssla
med konst — men Zorn och Bergh och
Larsson, för att icke tala om Dagnan,
Sar-gent och Friant, alla äro de mera artister
än jag.»
Ensam med sig själv anförtror han sin
moder den upptäckt han nu gjort, att han
från början arbetat mot sin naturell, då
han grävde ner sig i envis, detaljsökande
teckning efter Bastien-Lepages grundsats,
»och summan är att jag står för mig själv
som det mest halva och osäkra jag vet».
Han avundas Zorn dennes oljemålningar:
»Visserligen är det aldrig annat än spirituella
stora skizzer, men då rörelse, impression,
färg och friskhet finnes där, så är det mera
värt än alla utpetade detaljer.» Varpå föl-
1 Anmälda i Ord och bild 1922.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
