Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om snön som föll i fjol. Av Gerhard De Geer - Då bågen blev lyra. Av Emil Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerard De Geer
del att studera ej blott de årliga
växlingarna i värmetillförseln från vår stora
kraftkälla, solen, utan också mera
långvariga avvikelser från det normala
förloppet. Då nu tiden för dessa kan exakt
bestämmas, är det kanske ej omöjligt,
att deras astronomiska orsak skall kunna
påvisas, i vilket fall även förutsägelser
framåt i tiden vore tänkbara.
Men vad som i jordens utveckling
sker stort, sker vanligen långsamt, så att
några plötsliga förändringar torde
knappast vara att förvänta.
Emellertid veta vi nu, att det en gång
fanns en tid, då vintersnön ej smälte
bort under våren, utan småningom
utsträckte sitt välde över hela året och
till sist övertäckte betydande områden.
Men det som var gömt i snö kom fram
i tö och vittnade om förvandlingens lag.
Det är också nog mödan värt att
omsorgsfullt söka utforska den
lagbundenhet, som betingar växlingarna i striden
mellan sol och snö samt ej enbart
förlita sig på ordstävet, att man alis ej
behöver bry sig om den snö som föll i fjol.
DÅ BÅGEN BLEV LYRA
Av
Emil Zilliacus
Till Erie von Rosen,
bågskytten och sängaren.
I tidernas morgon. En man som stred,
som stred med båge och pilar.
När kampen var ändad, han dignade ned.
Den dödströtte segraren vilar.
Då minns han hur eggande strängen
klang
i stridens hetta på heden,
när dödande pil från bågen sprang
i båge mot fiendeleden.
Han knäpper på strängen, men strängens
svar
förklingar tonlöst och valet.
Då ser han ett sköldpaddskal. Han tar
och fäster bågen vid skalet.
Nu sjunger strängen med klarare ton:
till lyra blev krigarens båge.
Det är som ett kvitter ur fågelbon,
som ljuvliga syner han såge.
Han glömmer allt. Mot sitt välvda
bröst
han trycker sin nyvunna lyra
—-då sväller den skälvande strängens
röst,
den växer i jubel och yra.
Så är det än och så skall det förbli,
som en gång, den första gången.
Blott då ljuder sången mäktig och fri
när bröstet är med i sången.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
