Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Guy de Maupassant: En gammal historia (Histoire du vieux temps). Scen på vers. Översättning av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal historia
Markisinnan. Gott! Jag tycker om det så,
fast min historia är helt barnslig och alldaga.
Men — varför vet jag ej — ens ungdomsminnen taga
i styrka till som vin, ju mera tiden går,
och i vår fantasi de växa år för år.
Ni känner min roman: den första i var kvinnas
knappt vakna liv den är, och nästan alla minnas
av flickförälskelser åtminstone två, tre.
Jag haft en enda blott, det är därför kanske
mitt hjärta troget har den ofördunklad hägnat
och jag så mycken plats uti mitt liv den ägnat.
Jag var helt ung ännu, knappt sjutton år en gång,
men riddarsagorna jag läst, och kvällen lång
jag ofta svärmande sett månens silver strömma
på gamla pilars blad i parkens dunkla gömma
och lyssnat i allén och hört hur vinden ömt
sin kärlek biktade för grenarna och drömt
den skygga dröm, som dröms bak varje flickas änne
om riddarn, som hon tror att Gud har skapt för henne . . .
Nåja, just den jag drömt så länge, länge om,
så ung, så stolt och skön en vacker dag han kom.
Mitt hjärta bultade, och plötsligt fann jag häpen,
att jag var kär. Och han? Han tyckte jag var näpen . . .
Men ack, min vackra prins, han reste dan därpå.
Alltsammans blott en blick, en handtryck -— ja, och så
en kyss . . . Den glömde snart han bort, och det var illa.
Han tänkte ungefär: »hon är rätt söt, den lilla»,
och det var ärligt ment, men helgerån det är
att leka med den eld ett barnahjärta när!
A, kvinnan känslolös ni anser ju, med stunden
hon växlar nyck? Välan, det är ert fel i grunden !
Hon kraft att älska har, ni själva den förstör,
den första kärleken hos henne ni förgör!
Min tillit, stackars tös, naiv var, men oböjlig.
Ni finner troligen historien ganska löjlig,
herr kärlekshädare . . . Jag bidde honom nog.
När han ej kom igen, till sist marki’n jag tog.
Men dock jag bikta bör, att jag nog mycket gett, om
den andre varit han . . . Nå, gör nu vad jag bett om
och blotta hjärtat, ni som jag!
Greven småleende. Alltså en bikt?
Markisinnan. Och att absolution er vägra är min plikt,
om ni ej lämnar ert begabberi på fläcken.
Greven. Det var uti Bretagne, den tid, som kallas Skräcken.
Man slogs på alla håll i dessa fasans dar.
Jag stridde med Stofflet, vendéer som jag var.
Ja, andra data min historia ej behöver.
En vacker dag Loire vi lyckats sätta över,
och oss man lämnade som arrjärgarde kvar.
Blott några vänner och en bondehop det var,
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
