Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Guy de Maupassant: En gammal historia (Histoire du vieux temps). Scen på vers. Översättning av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gtiy de Maupassant
Men det är eget dock: mig tycks emellanåt
att lyckan själv jag då försmådde på min stråt.
Och i mitt innersta på lur den känslan sitter,
förstämmande fast vag, ja stundom ångerbitter.
Markisinnan med undertryckta snyftningar.
Kanske hon älskade den obekante . . . Men
det känner endast Gud. Ty ni kom ej igen!
Greven. Om man bedömde rätt min brottslighet, säg — bleve
den väl så stor?
Markisinnan. Minns vad ni sade nyss, min greve:
»En frukt är mänskan lik, som Gud i hälfter skär.
Hon vandrar världen kring, och hennes strävan är
att på sin dunkla stråt sin levnadslycka vinna,
Men därför måste först sin andra hälft hon finna.
Men ödet henne styr, ett öde, starrblint själft,
och nästan aldrig får hon se sin andra hälft.
Dock, mötas av en slump de tu nångång på vägen,
hon älskar ... Ni var visst av hälfterna min egen,
som Gud bestämt för mig, och som jag sökte, men
jag fann ju aldrig er, och jag ej älskat än!
Och så, ej förrän nu, när vägens slut vi hunnit,
har slumpen, alltför sent, vår levnad sammanspunnit» . . .
Ack, alltför sent, ty ni — ni kom ju ej igen!
Greven. Ni gråter! . .
Markisinnan. Fäst er ej därvid! . . Hon var min vän,
den stackars lilla, som av er den gången dårats.
Er bikt bedrövat mig, och därför blott jag tårats.
Bry ej er om det!
Greven. Hon, som fick min tro en dag,
var, markisinna, ni!
Markisinnan. Nåväl . . Ja — det var jag . . .
Greven ktiäfaller oeh kysser hennnes hand. Ha?i är mycket rörd.
Markisinnan efter ett ögonblicks tystnad.
Nu tänka vi ej mer därpå! Ack, greve, våren
är till för rosorna, men ej för silverhåren!
Den, som oss såge nu, oss skulle skratta ut.
Seså, min vän, stig upp! Och till ett riktigt slut
på en roman, som ej vår ålderdom var ämnad,
skall er förlovningspant nu bliva återlämnad.
Nu är jag ju ej mer den tös ni skildrat nyss.
Kysser honom på pannan. Däjpà med ett sorgset leende:
Men den har åldrats ock, er stackars, stackars kyss!
RIDÅ.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
