Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Carl Milles. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kl a s Få hræus
Bedjande gosse. Grekisk staty
från ‡:e årh. f. Kr.
/ Altes Museum i Berlin.
en passande öken, ända tills den
slutligen hamnade på en tallbevuxen ås
utanför Uppsala ungefär i linje med slottet
och hospitalet, där — O vanitas
vanita-tum! — den ståtliga bronsgruppen av
en hushögt murad granitsockel för alltid
undandrogs från den besvikna
menighetens blickar.
Genom skissens antagande hade
emellertid den förut obemärkte konstnären
vunnit ett namn. Då han for hem för att göra
personlig bekantskap med
tävlingskommittén, hälsades han med sällspord enig-
het som monumentalskulptören in spe —
tolk för den populära smak, som i Gösta
Berlings land är kanske mera inriktad på
det fenomenala än det sköna. Om han
förut nöjt sig med smärre arbeten, blev
nu ingenting stort nog för de anspråk,
han ställde på sig själv. Och då han
snart efter slog sig ned i München, varvid
tysk smak och tysk kultur kommo att
spela en större roll i hans konst, togo
måttlösa idéprojekt överhand över de rent
plastiska synpunkterna.
Den tidigaste frukten av dessa
stämningar var skissen till de s. k.
Plesio-saurerna, där konstnärens benägenhet
för det omåttliga fick näring av den
spänning det låg i att intränga i
naturens sedan årtusenden igenfallna
skapelsekamrar. Men projektet att få dessa
jätteödlor uppställda på någon holme i
Stockholms skärgård strandade lyckligtvis på
våra mecenaters sunda förnuft. Med sina
långsträckta halsar hälsande sjöfararen
skulle de erbjudit en blott alltför tydlig
illustration till Tegnérs ord: »Blott
bar-barit var en gång fosterländskt».
Redan tidigare hade konstnären gjort
studier i Jardin d’acclimatation i Paris
efter djurmodeller, som voro billigare än
de mänskliga han med sina begränsade
tillgångar kunde förskaffa sig. Och så
uppstod efter hand ett helt galleri av
djurgrupper — lekande björnungar,
elefanter, isbjörnar och örnar i åtskilliga
sammanställningar, som gåvo
övertygande bevis för konstnärens förmåga att
uppfånga djurens lekande rörelser,
samtidigt som — om man t. ex., jämför
Milles med Barye — det saknas något
av den mordiska muskelspänning, som
kännetecknar djuren, när de studeras
icke i fångenskapens tamhet men i kamp
med vildmarkens faror.
Av större intresse voro de
porträttbyster Milles tid efter annan på beställning
utförde, där konstnärens fina blick samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
