Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ans G. B engts son
trivsamt att befinna sig i centrum för den
amerikanska folksjälens emanciperade
på-flugenhet och dess — efter allt att döma
— något elefantiasisbehäftade hjärtligheter.
Men vare sig hans leende min verkligen
korresponderar med ett analogt
sinnestillstånd eller endast maskerar ett väl dolt
martyrium, har han i varje fall genom sin
resa utfört den positiva kulturgärningen
att låta Nordamerikas svensk-amerikaner,
yankees och indianer i någon mån komma
i kontakt med en god europé.
Referat av officiella mottaganden och
ar-tighetsbetygelser äro naturligtvis inte lätta
att göra litterärt njutbara, men man stöter
trots allt inte på många döda punkter i
dessa båda böcker, om man undantar
högtidstalen, varav Fritz Henriksson tagit
några med i texten, under det att Erie
Swenne ansett ett urval böra komma med
i ett appendix. I själva verket äro
naturligtvis högtidstal, även om de vid
framförandet göra sig än så bra, endast
avsedda för ett visst bestämt tillfälle och ha
inte något liv utöver ögonblickets;
mänskligheten har producerat mycket få sådana
av den art att de duga att läsas.
President Lincolns tal vid invigningen av
Get-tysburgs slagfält hör till denna kategori,
men inte president Coolidges vid
invigningen av John Ericsson-statyn. Men man
får kanske därvid — John Ericsson i ali
ära — erkänna att Lincolns ämne var
mera tacksamt att göra något av.
Nordamerikanska inbördeskriget, som är
ett mycket intressant krig, till skillnad
t. ex. från världskriget, vilket till sin
andliga typ övervägande gör intryck av ett
kontors- och disponentkrig, är ett av de
många ting som — så vitt jag vet —
aldrig blivit föremål för någon ordnad
behandling på svenska, och vi ha kanske
därför ofta en något ensidig föreställning
om John Ericssons insats i detsamma.
Han revolutionerade flottbyggnadskonsten,
det är sant; men spelade han verkligen
någon större roll för krigets utgång? Många
ha utan tvivel på känn att den
amerikanska historien i det sammanhanget rymmer
tre stora huvudpunkter: först skrev fru
Harriet Beecher-Stowe Onkel Toms stuga;
därpå blev den store negerentusiasten
Lincoln president; och slutligen, när det såg
ut att vilja gå illa för denne, kom John
Ericsson till honom med sin modell till
Monitor under armen och gjorde därmed
slag i saken, så att rätten inom kort kunde
förhjälpas till seger och abolitionisterna
äntligen sättas i stånd att sluta sina
befriade svarta bröder till sitt hjärta. Men
även om sakerna inte gått till så, även om
man i anglosaxiska verk om kriget inte
brukar finna särdeles många rader om
Monitor, och även om president Coolidges
iämnställande av slaget vid Gettysburg
och affären vid Hampton Roads endast
är ett artigt talesätt utan någon verklig
mening, kan man likväl utan tvekan
erkänna, att John Ericsson var en bra man
i sin bransch och fullt ut lika mycket
värd sin staty som den kvacksalvare, vid
namn Hahnemann, vars bronsfysionomi
enligt Erie Swenne bidrar till smyckandet
av samma metropol där nu
Ericssonmonumentet rests. Fanns det alis inte några
svenskar med på sydstaternas sida? I så
fall borde vi inte förneka det Don
Quijo-teska inslaget i vår karaktär, utan resa
något litet monument över dem också,
likaväl som vi gjort det över dem som föllo
vid Magersfontain.
Maj Hirdman var också närvarande vid
minnesfesten över John Ericsson och
omtalar därifrån ■— något som de båda
andra berättarna skyggt gå förbi — att när
efter presidentens och kronprinsens tal,
studentsång m. m., »amerikanska flottans
musikkår skulle spela några svenska
folklåtar, klämde de i med den där låten till
vilken man på sin tid sjöng: ’Uti
Helsingland är det livat ibland, där super man,
där lever man och slår ihjäl varann’;
vidare kväsarvalsen, kopparslagarn . . . och
en annan livad schottis vars ord jag glömt.
Alla lyssnade med blottade huvuden, men
några svenskar kunde inte behärska sig
utan gapskrattade ...» Man får kanske på
det hela taget vara glad över att den
mänskliga naturen är så inrättad, att de
inte brusto i gråt istället.
Hennes Resa titi Amerika är för övrigt
en mycket tilltalande bok, som inom sitt
blygsamma yttre rymmer mer än man
skulle förmoda. Något vidare hjärtligt
mottagande eller gynnsamt första intryck kan
man inte säga att fru Hirdman fick; ty enär
hon i ovist nit rest över på tredje klass,
kom hon att på Ellis Island, ehuru turist,
räknas bland emigrantpatrasket och blev
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
