Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ans G. B engts son
Västerled inte styrde in mot Vinlands
kuster stående i lyftningen på någon
krängande drake, med ishavens blåst visslande
genom hjälmens måsvingar, utan
skeppades över i en betydligt mera stabil
farkost, hemsöktes han likväl till den grad
av sjösjukans värsta kval, att dessa
försett honom med material till ett flertal
av bokens kapitel. Överhuvud blir man
aldrig riktigt kvitt sjösjukekomplexet; ty
de delar av boken, som inte direkt handla
därom, röra sig övervägande om sådant
som Fordexpeditioner,
fruntimmerskongresser, maximiprogram, världsspråk, »andens
och materiens förenade framryckning på
bred front», etc. — ting vilka inom kort hos
läsaren framkalla ungefär liknande symtom
som dem atlanterdyningarna framkallat
hos författaren. Stundom lämnas för ett
och annat ögonblick det socialmetafysiska
planet, och sinnevärlden kommer i någon
mån till synes. I New York är han
uppenbarligen fortfarande rekonvalescent, läppjar
lemonad och sörjer stillsamt över att
Amerika endast är en formaldemokrati; men
i Washington mediterar han redan över
champagne och jazz ; och i Chicago, dit han
når på en blixtturné via Canada, är han
vid full vigör och i stånd att för folket
demonstrera hur en rättskaffens
realdemo-krat tar sig ut genom att färdas fram
längs avenyerna i rasande fart, förelupen,
som Farao själv, av en polispatrull, som
förmedelst motorcyklar och visselpipor
klyver det formaldemokratiska trafikmyllret
och vräker det undan mot husväggarna.
I Detroit besöker han Ford; men den
enda sak de båda herrarna vid sitt samtal
komma till klarhet över, är tydligen den,
att deras respektive intelligenser inte äro
tillgängliga för varandra. Bättre är det,
när han råkar på sin själsfränka Rosika
Schwimmer, numera landsförvist till
Amerika, och dessa båda i melankolisk
harmoni sitta tillsammans och återkalla de
flydda sällare dar, då världskrig rasade
och Fordskepp seglade och fredsvänner
verkligen kunde känna att de levde och
hade händerna fulla, — en situation lik
den i Baudelaires sonett, då
le beau valet de cæur et la dame de piqué
causent sinistrement de leurs amours défunts.
Herr Alfons Goldschmidt är en annan
mänsklighetsförnyare på besök i den nya
världen. Hans religion förefaller vara någon
slags lätt teutoniserad bolsjevism; Luther
och Lenin utgöra för honom
mänsklighetens toppunkter (båda dessa herrar skulle
förmodligen betacka sig för
sammanställningen), och det är framför allt den
infödda befolkningen i Mexico som är
föremål för hans betraktelser och omsorger
och som skall väckas till klasskamp och
front mot kapitalism, o. s. v. Kanske har
han sysselsättning i Nicaragua nu. Hans
bok är emellertid inte pekoral helt och
hållet, men helst bör man läsa den
baklänges. Man får då först taga del av ett
par kapitel sociala och politiska
betraktelser, tilltalande genom en rikedom på
absurditeter av sådan art, att de knappt
skulle kunna tänkas utkläckta annat än
under tropiska luftstreck:
Mexiko är bryggan mellan Central-Sydamerika
och Förenta Staterna. Lyckas man från denna
brygga sträcka ut proletariatets armar på ett så
effektivt sätt, att de händer som sträckas av
Förenta Staternas arbetare nås och gripas av de bruna
arbetarna i södern, på så sätt att det amerikanska
proletariatets kontinentalförbund bildas, ja då är
problemet löst i äkta revolutionär anda . . . Men
här yppa sig svårigheter som bottna i just den
amerikanska kontinentens proletariat ... En stor
del av det amerikanska proletariatet är ett
herreproletariat. Här kan aldrig uppnås en enighet
mellan jämnställda, man riskerar alltid att riktningen
blir uppifrån och ned . . .
Det är verkligen en fatal situation,
denna. Om t. o. m. proletariatet själv
börjar bli aristokratiskt, vad i Herrans namn
skall då en stackars bolsjevikapostel ta sig
till? Då återstår väl knappt stort annat
än att söka organisera det sociala
genombrottet på än bredare bas och beslutsamt
börja verka t. ex. för de antropoida apornas
diktatur.
Men när herr Goldschmidt upphör att
grubbla över dylikt och även upphör att
lamentera över hur de rådjursmilda dyrkarna
av Huitzilopochtli behandlades av den
förfärlige Cortés, blir han som en omvänd
hand. När han, som han gör i bokens
första hälvt, inskränker sig till att se och
beskriva, att återge natur, tropisk
växtlig-lighet, fjärilar, fåglar och ormar, förlora
sig i fruktmarknadernas överflöd och berusas
av färgglädjen i exotiskt folkliv, är han
inte längre en agitatorisk pratmaskin utan
plötsligt en människa och till och med ett
stycke av en konstnär. Då staplar han
sinnesintrycken i pyramider med något av
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
