Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från fem världsdelar
societetsbal, en prinsessa som »varit
bosatt i London och Paris, kunde spela
Beethoven, Grieg och Saint-Saëns, beställde sina
klänningar hos Paquin, hade haft sitt
porträtt utställt på parissalongen men -som
likväl var lika hemmastadd här i urskogen
som någon tahitisk flicka för hundra år
sedan». (Minan, som omnämnes i citatet,
är en närgången och glupsk invandrad fågel,
som genom sitt födgeni drivit bort alla
andra från öns kusttrakter; Tahitis gråsparv,
kan man säga.)
Vi slogo oss ner i denna vilda lustgård för att
njuta av ensamheten i naturens tysta skönhet. Vi
sutto och lyssnade till fåglarnas sång och insekternas
surr, som ackompagnerades av vattenbrusets bastoner.
Prinsessan lade fingret på sina läppar och viskade
i mitt öra:
Hör ni omamaons och otatarens kvitter? Dessa
äro våra enda sångfåglar, och dem har minan, som
kom samtidigt med de otäcka kineserna, jagat hit upp.
Noanoa Tiare, sade jag, ni tahitier äro
människosläktets paradisfåglar. Ni ha av handelns och
politikens mi?ias fördrivits från ert forna livs rika
dalgångar och jagats upp till den torftiga existensens
berg. Jag skämmes å vår civilisations vägnar.
Hon tryckte min hand.
Taisez-vous, sade hon leende . . . Jag är alltid
lycklig. Kom ihåg att jag ännu bor på Tahiti och
att detta är min tid. Mina fäders dag är förliden.
Allons! Vi skola snart vara vid vaimaton, och där
skola vi frukostera.
Det är vackert. Men det där om de
otäcka kineserna är nog endast en
artighet av prinsessan Noanoa Tiare; det bör
utan tvivel vara de otäcka europeernaistället.
Boken slutar i en dissonans, med ett som
appendix meddelat brev till den till
Kalifornien hemvände författaren från denna
högst älskliga prinsessa, ett nödrop skrivet
när man på Tahiti som bäst höll på med
att dö undan i spanska sjukan. Antingen
är detta brev kokat ihop av honom själv,
eller också får man anse det som ett
bevis på ytterlig förhärdelse hos honom att
han inte gör läsaren den lilla tjänsten att
tala om ’hur det gick’.
Även längs Kinas stränder, liksom på
prinsessan Noanoa Tiares lilla ö, har den
europeiska civilisationens pioniärer nästlat in
sig och sökt hugga för sig det mesta möjliga
av landets godsaker; men eftersom den ras
de här trängas med är gjord av hårdare virke
än mänsklighetens paradisfåglar, ha de här
efterhand mot sig uppväckt en inhemsk
protestkör så gäll och arg, att den hotar
att slå lock för öronen på dem; och för
de europeiska sparvarna •— eller, som
kineserna med enkel kraft älska att uttrycka
sig, de främmande djävlarna — randas det
nu tråkiga dagar i Kina. Professor Johan
Gunnar Andersson — vars bok för övrigt
med sin lärdom och soliditet och sin episka
bredd tämligen illa passar in i denna parad
av mer eller mindre fragila produktioner
— orienterar beträffande senaste tidens
konflikter mellan kineser och främlingar
och beträffande dessa konflikters politiska
och framför allt psykologiska bakgrund.
Kinesisk tempelgård.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
