Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Erik Werenskiold. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræus
kom likt en straffande lavin över det
kompromissande småfolket nere i dalen
och hade den förblindande fjällmisten i
sitt följe. Werenskiolds konst glider som
en bred flod genom den odlade bygden,
speglande de ensliga gårdarna och
människorna i en stämning av helg i socken.
Och denna konstnärens patriotism är
icke påträngande, än mindre braskande.
Snarare blygsamt tillbakadragen löper
den som en troskyldig underton genom
alla hans verk, vilka mångsidigt
skiftande sammanklinga som skilda stämmor
i en unison kör.
Jag fattade stämningen i denna kör,
innan jag rätt förstod orden, som dock
lågo så nära tillhands. En historia från
Oslo, vilken citeras som klassisk, gav
mig klaven till deras lydelse.
Ett par småflickor hade en dag stannat
inför Werenskiolds berömda tavla
föreställande två Telemarksjäntor stående
invid en gärdesgård ute på fältet.
Drömmande sig in i de avmålade jäntornas
ställe blickade flickorna liksom de ut över
det grönskande fältet, som förtonar i det
blå. Så utbrast den ena med en
skälvning av igenkännandets jubel i rösten:
■— Men detta är ju —■ »Ja, vi elsker!»
*
Grieg, den store kompositören,
härstammar från Skottland. Björnson lär på
mödernet haft finskt blod i ådrorna, efter
vad det nyligen uppdagats. Och
Werenskiolds, Snorre-tecknarens släkt skulle
man väl tänkt sig inhemsk i Norge
sedan Olaf Tryggvasons tid. Men nej!
Den invandrade från Danmark på
1600-talet och hette då Nielsen. Den adlades
till Werenskiold kanske mera för sin
rikedom än sina särskilt stora förtjänster
om riket. Och den fortlevde sedan två
århundraden igenom som rika godsägare
och föga stridsvana militärer. En familj
av frejdiga, fredsälla män, som efter-
hand med ett slappnat grepp om
penningpungen begynte slösa med den från
Jutland medförda förmögenheten, och
vars medlemmar utan nämnvärd
ärelystnad icke synnerligen utmärkte sig, ända
tills släkten kulminerade i denne Erik,
vars verk under mer än ett halvsekel
gått fram som en bred, ljus våg av
humanitet över landet.
Erik Werenskiolds far var
kommendant på Kongsvingers fästning; hans
mor kom som en firad skönhet från
Nordlanden och förde med sig i boet den
nordiska sagovärld, som tidigt gick
sonen i blodet. Sina första intryck av den
stora världen utanför hemmet fick han
från fästningens vallar, som öppnade
utsikten över ett kuperat landskap med
stigande höjder och fallande dalar
ungefär i Värmlands stil.
Som barn ansågos Erik och hans
bröder vilda. De plägade gräva ned
dynamit i jorden och sätta sig på torvan,
varvid de hoppade högt över marken,
när det small. — Inne på
fästningsgården lärde kaptenen sina barn skjuta
genom att kasta ett vedträ upp i luften.
När de så kunde träffa det med kula,
fingo de gevär och tillåtelse att gå på
jakt. — För övrigt var Erik sällskaplig
av sig. Talade gärna med folket och
lyssnade till deras sagor. Lekte med
husdjuren och lärde sig känna
slagbjörnens och vildfågelns vägar. Ja, hans
alltomfattande sympati sträckte sig ända till
trollen, som för hans inbillning voro lika
hemtama som husets gårdvar.
Sin lust för att fabulera med pennan
i hand ärvde han från sina föräldrar,
som båda tecknade. Men när han vuxit
upp och ville bli konstnär, mötte han
de vanliga frostiga hindren på sin väg.
Han, som med sitt goda huvud redan
tagit filosofie kandidaten, borde väl kunna
välja något bättre yrke, menade
familjerådet, än ett konstnärsskap, som ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0324.html
