Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sanningen. Av Jacinto Benavente. Översättning av Britta Bagge - Scen III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sa n n ingen
p.: Just för att slippa höra dem, har
jag flyttat för mig själv. Har du nosat
igenom allt nu? För då kan det bli min
tur, jag dör också av nyfikenhet. Vad
gör mig den äran? Först och främst:
hur har du burit dig åt för att komma
hit ensam?
L.: Jag gick hemifrån med doria
Rosa-lia, hon lämnade mig hos Merceditas
Santonja . . . Merceditas är invigd, från
henne gick jag ensam, jag tog en droska,
som jag steg ur här i hörnet, och här
är jag.
P.: Jag är förtjust över att få rå om
dig. Men jag är mycket orolig för att
det kan draga ledsamheter över dig.
L.: Ledsamheter, ledsamheter?
p.: Ja, eller ett skimmer av lättsinne;
och som det för en kvinna inte finns
något mera ledsamt än just ett skimmer
av lättsinne . . .
L.: Jag vet inte om själva saken är
ledsam eller lättsinnig, som du säger,
följderna kunna i alla fall ej bli så farliga.
Jag har kommit hit, ty du är mig som
en bror, du tillhör ju familjen, och vi
känna varandra sedan vår barndom . ..
Och du är fullt omdömesgill.
P.: Förringa mig inte . . . Jag måste
minsann i dag samla mig, det gäller min
heder och ära.
L.: Idag, varför?
P.: Därför att du är bedårande.
L.: Nej, Pepe, fall inte in i det
vulgära och tro, som män alltid ska göra,
att ni för att vara oss kvinnor
behagliga alltid måste verka förälskade. Vi
veta mycket väl, när ni på allvar
förälskat er i oss.
P.: Gott, då är jag lugn. Du vet nu
i alla fall, att jag är vansinnigt förtjust
i dig. Jag ska inte säga dig någon
artighet mera.
L.: Det är bra. När Gonzalo kommer,
som är din gode vän, och min blivande
man, utmanar du honom, dödar honom,
och springer genast hem och talar med
pappa och ber om min hand . . .
P.: Och din far slår in huvudet på
mig . . .
L.: Då skall jag kanske börja tro på
denna vansinniga förtjusning . . . det är
dumheter, inte sant, den har inte mera
grund än dina överdrifter: »Jag tycker
vansinnigt mycket om dig». »Jag älskar
dig alldeles omänskligt.» Förstår du inte,
min vän, att för att tro på dessa
oerhördheter är det ej tillräckligt att man
får höra dem, man vill se bevis. Nu
kommer jag här för att be dig om en
mycket enkel sak, och du gör mig
svårigheter, trots alla dessa oerhördheter i
känsloväg.
P.: Det torde bero på vad du ber
mig om. Kanske kärleken just kan bestå
uti att ej bevilja dig det.
L.: Du väntar Gonzalo, inte sant, och
dina andra vänner Luis Montalbån,
Enrique Santonja och Bumbün, den där
gamle narren som demoraliserar er allihop.
P.: Stackars Bumbün.
L.: Stackars, jo jag tackar! Han
inbillade guvernanten hos Orellanos, att han
tänkte gifta sig med henne ... de måste
avskeda henne ... ty då hon fick veta
att Bumbün var gift, ville hon vända
sig till engelska legationen.
P.: Men om nu denna guvernant
tillhörde den »internationella zonen!»
L.: Ja, ja; jag vet ... Ni äro lika
goda allihop. Någon orsak har där väl
varit till att mamma aldrig velat ha
guvernant i huset.
P.: Jamen varför skulle ni haft det?
Dina bröder uppfostras i utlandet . . .
Men vad har Bumbün att göra med det,
som fört dig hit?
L.: Han, ingenting, och inte de andra
heller, det är bara jag som pratar! Jag
har kommit hit . . . för att få veta . . .
jag sade det ju redan.
p.: För att få veta . . . Vad?
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
