Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En svensk humanist. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk klim anis t
av en klassisk text innebär — helst när
det gäller skrifter, vilka i likhet med
Plutarchos’ biografier både under antiken och
medeltiden varit flitigt lästa och cirkulerat
i en mångfald mer eller mindre goda
upplagor. Att ett sådant arbete även ställer
stora krav på utgivarens stilkänsla och
förtrogenhet med vederbörande författares
uttrycksvanor, förstås av sig självt. Svårare
är det kanske för den utomstående att i
första taget inse, hur maktpåliggande
textkritikerns uppgift är. Det kan synas komma
tämligen på ett ut, om man på sid. i bör
läsa »som» eller »vilken» och på sid. 10
»icke» eller »inte». Men just av sådana
detaljer bygges en författares stil upp, och
stilen bestämmer i sin tur den stämning
hans verk meddelar. Så ha vi, för att ta
ett eklatant exempel, faktiskt inte kunnat
läsa Aischylos’ tragedier med ostörd
njutning och full behållning före 1914, då
Wilamowitz-Möllendorffs geniala edition
satte kronan på oräknade
filologgenerationers verk; Wilamowitz har för övrigt gjort
flera andra grekiska författare liknande
tjänster; det är i själva verket först och
främst på sina insatser i textkritiken som
den preussiske baronen stöder sina
oantastade anspråk på att nämnas Rex
philo-logorum.
Claes Lindskogs egentliga arbetsfält
ligger alltså i själva centrum av den
grekiska filologiens domäner och samtidigt på
förnämt avstånd från de vetenskapens
allmänningar, dit profanum vulgus har
tillträde. Men han har, som bekant, nedlagt
ett nitiskt øch entusiastiskt arbete även på
de sistnämnda markerna. Hans intresse för
populärvetenskapligt författarskap
sammanhänger med hans i ögonen fallande, ibland
smått självsvåldiga frihet från pedanteri
och skråmässig högviktighet. Men detta
intresse är också ett ungdomsarv, som han
delar med hela sitt släktled. Claes
Lindskog har i efterkrigsårens svenska press
och parlament kommit att bli talesman för
konservativa intressen och tankegångar;
men som ung, under de år då en man
mottar sina bestämmande livsintryck, var
han med i den falang av radikalt och
demokratiskt orienterande
vetenskapsid-kare som hade till lösensord: »Vetenskapen
åt folket!» Radikalismen sitter kvar ännu
och kan spåras inte bara på hans
ordens-fria frackuppslag; sin ungdoms folkbild-
ningsideal har Claes Lindskog aldrig
uppgivit. Han arbetade länge i deras tjänst
som högt uppskattad populärföreläsare —
i begynnelsen av detta århundrade
betraktades ju gärna den populära
föreläsningsverksamheten som en panacé, den där
skulle råda bot för alla okunnighetens och
barbariets andliga krämpor; hans tidigare
populära arbeten, exempelvis hans bidrag
till Gleerups med orätt undanskymda
världshistoria, bära ännu vissa spår av den
då föreskrivna populärföreläsningstekniken,
vilken med sin bokstavliga tillämpning av
det horatianska »miscere utile dulci»
onekligen ibland kunde påminna om matning
med sked. I hans böcker från senare år
— bidragen till »Athena», »Grekiska
kvinnogestalter», »Grekiska hjältar och
ideal» — ha hans estetiska och
psykologiska intressen fått ta överhand över de
didaktiska; folkupplysaren har trätt i
bakgrunden för essayisten och porträttören.
Även bortsett från det myckna, som hans
mogna mannaålders essayer ha lärt den
svenska allmänheten om grekiskt
tanke-och känsloliv, ha de ett självständigt
litterärt värde, grundat på skönhetssinne,
människoiakttagelse och enkelt stilfull
formgivning. Allra mest givande ur de nämnda
synpunkterna är väl den nyutkomna
Platonbiografien, där även en rad intressanta
resultat av egen forskning framläggas.
Det är dock varken som textkritiker
eller essayist som Lindskog gjort sin
största insats i svenskt kulturliv. Från och med
år 1926 lyder hans främsta hederstitel:
»Platons översättare». Det är inte min
mening att lägga ännu en nypa rökelse
till de många, som den sakkunniga
opinionen här i landet med rätta tänt upp inför
varje nytt band av hans Platontolkning.
Det verket talar helst och bäst för sig
själv — och att det hela vägen tyckes oss
tala med Platons röst, är det högsta
berömmet för tolkaren. Det har blivit
anmärkt, att Lindskogs svenska språkdräkt
mera accentuerar den attiske causeuren än
den högstämde, stränge och dunkle
profeten; anmärkningen är nog riktig ■— men
ingen översättare kan undgå att i någon
mån modifiera originalets stil efter sin per
sonliga läggning; just därför har Lindskog
lyckats så väl med att underlätta
nutidsmänniskans umgänge med Platon och låta
oss förnimma tonfallen av mänsklig värme
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
