Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstnämnda hyllar denne robuste
Norrlandsepiker minnet av sin musa, fiskargumman
Johanna Ångerman i Tvärhamns läge. Hon
var inte skön, och det högstämda låg inte
för hennes röst. Men blev det fråga om
ord och historier och munvighet, så kunde
denna sångmö ta upp tävlan med vem som
helst, säger hennes kavaljer stolt. Och så
talar han om vad han lärt av henne, när
han som ung student prövade fiskarlivet i
Tvärhamn.
Även jag har kanske slarvat på »de unga narrars
stig», för att tala med Karlfeldt, men ingen av de
kvinnor jag där mötte lärde mig något verkligt om
livet. Det gjorde däremot gumman Ångerman, som
en sånggudinna ägnar och anstår.
Först och främst lärde hon mig min syn på
svenska folket. När jag såg på hennes nästan svarta,
leverfläckade händer, med av arbete svällda knogar
och brutna naglar, när jag såg hur hon var först
ur sängen om morgon (klockan tre—fyra), sist i
säng om kvällen (klockan nio—tio), när jag såg
henne svikta under oket med vattenämbaren till
korna, då kände jag inom mig vad man kanske
annars bara kan känna för sin mor; och det blev
tjockt i halsen, så att man måste springa fram och
ta ämbaren och gyckla litet med gumman och förebrå
henne hennes outtröttlighet...
Så lärde hon mig se, vad som gick bakom plog
och yx, vad som satt bakom åra och vävstol. Runt
landet.
Det var en sund, en aktningsvärd
lärdom, och en bättre börda kunde den
blivande författaren näppeligen ha tagit med
sig på vägen. Hans skildring av gumman
Ångerman är också något av det bästa
han skrivit, den är både vacker och
kärnfull. Som man vet har han emellertid,
sedan han kommit att röra sig ute i stora
världen, icke förblivit det rejäla fruntimret
trogen. Hans kritiker ha så länge och
enstämmigt beklagat detta, att han numera
måste finna temat banalt. Det lönar sig
av allt att döma inte att bråka om saken,
utan vi få, när det gäller Ludvig
Nordström, tacka för de goda gåvorna och ta
litterära manifest och världsstadsfunderingar
med på köpet. Men man kan ändå inte
låta bli att upprepa det: han är i grunden
en mera benådad berättare än Wells,
Barbusse och flera andra anglosachsiska och
franska storheter, som han så allvarligt
beundrar.
I denna historievolym med dess trenne
huvudavdelningar, »Folkliv»,
»Konkursperioden i Tomas Lacks liv» och
»Kåserande», har man förresten liksom i ett
sammandrag författarens utveckling. I
början lyssnar man förtjust till den
ursprunglige Ludvig Nordström, längre fram blir
intrycket blandat, och till slut finner man
en omväxlande allvarsdjup och lekande
kåsör forma satser som denna: »’Religion’
är mycket bra, men järnvägar äro bättre.
Präster fylla en stor uppgift, men
järnvägstjänstemän en icke mindre.» I Tomas
Lack-historierna tycker man sig plötsligt
stå inför något gåtfullt. Allt går till en tid
sin gilla gång: man får höra talas om
patron Lacks konkurs, Tomas’ erfarenhet
av fattigdomen och hans förälskelse i en
liten Öbackaflicka, och man är synnerligen
road och intresserad. Men författaren själv
är inte tillfredsställd. Han har för stark
ambition, han vill lägga en aln till sin
längd. När Tomas och flickan gå från
varandra — vilket händer unga människor i
Öbacka såväl som annorstädes — talar
han med ens om »en andlig
dissociationsprocess», om två »världslinjer», som
divergera i den andliga världsrymden, och
om Tomas upplyftande till »ett högre och
finare medvetenhetsplan».
Det är märkvärdigt med de svenska
författarna! De famna vitt, de »vilja det
omätliga», som Almqvist säger. Ha de inte
sökt bevisa att Sverige är ingenting mindre
än det gamla sagolandet Atlantis, och ha
de inte åtagit sig att »förklara hela
naturen och reformera hela världen»! Hade
inte framlagt tveklösa projekt till »det
europeiska missnöjets» avhjälpande eller i
en handvändning beslutat sig för att ge en
totalskildring av den europeiske bonden! När
Ludvig Nordström håller tal till svenska
nationen och när han presenterar sig som
en av Cosmopolis’, »världsstadens»,
byggnadsentreprenörer, känner man igen tagen.
Här fortsättes på sitt sätt en svensk —
ja, vi skulle kanske säga storsvensk —
tradition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
