Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ensk lyr i k
Av Sten Selander
LAND de diktsamlingar, som
kommit ut sedan jag här senast
gav en översikt av svensk lyrik,
förefaller mig en att stå på ett
plan för sig: Pär Lagerkvists
Hjärtats sånger. Och då jag inte förut haft
tillfälle att skriva i Ord och Bild om
Lagerkvist som lyriker, lämpar det sig kanske
att dröja något längre än vanligt vid boken
i fråga.
Visserligen betecknar den varken formellt
eller med hänsyn till ämnesvalet något
absolut nytt inom Lagerkvists produktion, och
tidigare har han i enstaka dikter nått fullt
lika högt som här; men i sin helhet är nog
»Hjärtats sånger» det klaraste, färdigaste
och mest mättade inom hans lyrik. Den
»naivistiska» stiliseringen förefaller inte
längre så avsiktlig, formen verkar
naturligare och föredraget har blivit friare än i
hans föregående diktböcker, utan att
uttryckens egenartade intensitet och den
underligt primitiva och entoniga melodins
suggestiva makt därför minskats.
I många avseenden är Pär Lagerkvist
den modernaste bland våra skalder.
Parallellen mellan honom och de yngre målarna
dras ju upp nära nog var gång hans
diktning är på tal; men den är så
ofrånkomlig, att jag inte kan undgå att göra det
en gång till. Båda parternas konst har i
mycket fått sin karaktär av en likartad
reaktion mot det som skapats under en äldre,
färdig och fulländad epok, mot nittiotalets
romantiska dikt och Konstnärsförbundets
besläktade måleri. En strävan efter
förnyelse av den konstnärliga formen tar sig
ju gärna uttryck i att dess målsmän göra
table rase bland föregående generationers
formella landvinningar; och reaktionen mot
den mer eller mindre tomma virtuositet, som
utmärkte den stora nittiotalskonstens
epigoner, kom även här att yttra sig i ett vrakande
av allt, som kunde smaka ytligt artisteri.
Pär Lagerkvists dikter äro en mycket
nära motsvarighet till Linnqvists, Börjes,
Axel Nilssons och Erik Hallströms tidigare
måleri. Liksom många i den avsiktliga
torftighet, som utmärkte deras förhånade
»hötorgstavlor», inte förmådde se något annat
än ett bevis på okunnighet, kan säkert
åtskilligt inom Lagerkvists lyrik för ett
okänsligt öra endast tyckas erinra om de
fullkomligt okonstnärliga visor, som
kringbjudas av »naturskalder» ur folkets breda lager,
så valhänt och otymplig är skenbart dess
utformning. Hans rytmer äro de enklaste
och konstlösaste som tänkas kunna, hans
rim — där de inte ersatts med omtagning
av samma ord — de allra banalaste och
mest utslitna, och i sitt ordval rör han sig
med idel poetiskt allmängods. Det skulle
vara lustigt att veta, hur många gånger han
rimmat på mig, dig och sig, hjärta och
smärta, bo och ro, hus, ljus och sus och
andra dylika rimord, vilka betydligt
enklare versartister sky som pesten; och det
finns knappt en enda av hans dikter, där
han inte hopat orden livet, döden,
kärleken, hjärta o. s. v., vilka ovan antydda
versartister — bland dem undertecknad —
endast våga bruka ytterst sparsamt av
rädsla för att deras alster skola förefalla
parodiskt uppstyltade eller få en klang av
»Amanda satt med en krans i håren». Han
ryggar inte ens tillbaka för versrader, vilka i
sin helhet verka billig uppbyggelsepoesi i
så hög grad som t. ex. dessa:
PÄR Lagerkvist: Hjärtats sånger. Stockholm, Albert Bonnier.
24-Ord och Bild, s6:e årg. ,gQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
