Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Jag är trött, så trött i mörkret,
segnad ned på trygga jorden.
Vad är ljuvt och gott som mörkret,
vad barmhärtigt såsom jorden.
Känslan häri är utpräglat modern; och
ändå har man en förnimmelse av att
ungefär samma ord kunde ha framsjungits för
tusentals år sedan av en präst i någon
urgammal kult eller fötts som folkvisa
någonstans i de finska skogarna, man vet inte
när.
Denna — förmodligen medvetet åsyftade
— prägel får Lagerkvists vers delvis
därför att han så gärna tillgriper ett av den
primitiva poesiens vanligaste
verkningsmedel, upprepningen. Han gör det inte på
samma sätt som t. ex. Verlaine, hos vilken
upprepningarna återkomma som ett slags
omkväde, utan han så att säga fördubblar
en versrad eller en fras, tar om den med
en lätt förändring eller ett tillägg av ett
eller annat adjektiv ungefär på det sätt, vi
alla känna igen från Bibeln. Och denna
anknytning till Bibelns formspråk fördjupar
ytterligare känslan av tidlöshet genom att
slå an strängar inom oss, vilkas toner
bildat ett grundackord i århundradens svenska
historia.
Upprepningarna bidra också till att ge
versmelodin den sugande entonighet, som
gör att den sjunger sig in i örat med så
oemotståndlig intensitet. Lagerkvists vers
är aldrig satt för orkester; det är ett
ensamt instrument, som bär fram de enkla
tongångarna, en ensam röst, som talar.
Han har själv tidigare i ett par rader
koncentrerat det intryck, hans dikt gör:
Vem spelar i natten om dig och om mig
på en flöjt, en liten flöjt av silver?
En enslig flöjt, som sjunger på hög och ödslig bro
emellan liv och död, av samma mörker kyssta.
Dessa ord säga bättre än långa
utredningar, vad som är egenarten och tjusningen
hos Lagerkvists poesi: den suggestiva,
lidelsefulla, än klagande, än jublande, men
alltid lika högt anspända och lika ensliga
melodin, som på något sätt liknar en
fascinerande och monoton, högskotsk
säck-pipslåt, och den väldiga rymden av gåtfull,
väntande tystnad runt omkring.
Kanske mer än någon annan svensk
skald är Pär Lagerkvist uteslutande central-
lyriker. Hans vers berättar aldrig, och lika
litet beskriver den. Stämningen anslås högst
med ett eller ett par allmänna ord,
blomsteräng, solsken, skymning, natt o. s. v. -—•
ungefär som i de rent lyriska folkvisorna,
med vilka Lagerkvists dikt, alla yttre
olikheter till trots, har så mycket gemensamt;
men därtill inskränker sig det skildrande
elementet. Den materiella verkligheten är
aldrig med annat än i den mån, dess
företeelser kunna avspegla hans eget inre,
kunna omgestaltas till stora, meningsfulla
symboler. Men inte ens i denna form ta de i
regel någon stor plats, lika litet som dylikt
får göra sig brett i de ord, dem en man
med brinnande läppar och druckna ögon
viskar vid sin älskades kind eller stammar
fram en natt, då han som Jakob brottas
med Gud. Och utbrott av denna art äro
oftast Pär Lagerkvists dikter. Eljest utgöras
de av lågmälta monologer, vanligen fyllda
av tungsint grubbel eller vemodig
förgängelsekänsla; men alltid äro de i högsta grad
en osmyckad lyrisk oratio recta, där en
själ träder emot oss naken bakom den
tunnaste tänkbara slöja av ord.
Jag har upprepade gånger använt ordet
»enkel» i samband med Pär Lagerkvists
lyrik. Hans dikter äro också osammansatta
i den mening, att de i så få ord och så
rakt på sak som möjligt uttrycka en enda
känsla, en enda stämning, vilken aldrig
eller nästan aldrig ändrar karaktär från
diktens första rad till dess sista; även i detta
avseende är hans diktning typisk
centrallyrik. Men därmed är inte sagt, att
känslan eller stämningen i sig är enkel: den
är tvärtom ofta ytterligt sammansatt.
Nästan som regel har den karaktären av ett
ackord, vari flera toner samtidigt anslås.
Det är oftast nära nog omöjligt att i ett
par ord ånge, vad den eller den dikten
uttrycker; man känner det, intensivt till
och med, men när man skall analysera sin
förnimmelse, märker man strax, hur svår
den är att fånga i en formel. Ett citat
visar bäst vad jag menar; och jag tar då en
dikt vilken som helst ur hans senaste bok,
inte därför att den tillhör de allra bästa,
utan endast därför att den är nog kort att
kunna anföras i sin helhet:
Att älska blev att glömma dig
som jag haft kär.
Allt har jag glömt. Blott ej att du
i världen är.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
